En enda framtid?

För ett par veckor sedan var jag mest läst på Dagen.se med den här artikeln.
 
Skrev om saker jag funderat över till och från i några år - och som jag förstått mer och mer att jag inte var ensam om att fundera över. Responsen på insändaren säger samma sak. strax över 1800 "likes", 67% av de röstande på sidan håller med, och mkt kommentarer både på dagens sida och där den delades på Facebook.
Vilt främmande människor har ringt, mailat och skrivit brev för att uttrycka sin uppskattning, och under de första 3-4 dagarna efter publiceringen ramlade det in 30 vänförfrågningar på FB. Och visst, en del av dem är nog mot alla modern musik och läser in ett motstånd mot dunka-dunka i min artikel som inte finns där. Men det är ändå en rejäl respons, något annat går inte att påstå...
 
Jag hade kallt räknat med respons också - men inte med bara medhåll.
 
Nåja - det var det ju inte bara, heller - en kollega valde att kommentera med "Get a life, bro!"  - Moget och uttömmande. Andra talade sig varma för/om Hillsongkonserterna som råkade vara just den veckan - dock utan att egentligen adressera de frågor jag ställde.

Den "mogna" kommentaren fick dock Andreas Nielsen, pastor i Hillsong Stockholm att kommentera och beklaga den attityd jag bemöttes med. - Vilket ingav hopp om en fortsättning och kanske rent av ett konstruktivt samtal - dock nöjde han sig med att lite längre ner i tråden också beklaga att Dagen publicerat och gett mig en plattform - och hela den tråden raderades sedan - antagligen pga den inledande kommentaren.

 
 
Så den enda kvarstående offentliga kommentaren från de sammanhang som kan uppfattas som kritiserade - även om jag var tydlig med att de var bara exempel på något större - är Nielsens kommentar på söndagkvällen; inklistrad här till vänster...

I övrigt har jag fått höra att det raljeras om mig bakom min rygg av en del kollegor, och sett en del inlägg på facebook som utan att nämna mig eller min insändare ändå luktar som kommentarer till den.


Och nog trodde jag en del skulle tycka att jag var ute o cyklade - men jag hade allt väntat mig NÅGON form av seriös respons också - att folk från t.ex. Hillsong, eller någon från t.ex. konferensledningen för Pingst Pastor skulle berätta hur de tänker kring sakerna jag tog upp.
 
Men icke.

Och jag finner mig vara oväntat besviken - känner att de tänkbara respondenterna sjunker i mina ögon; att mitt fötroende för dem och därmed det de gör naggas i kanten - hade faktiskt hopp om att få svar som kunde få mig att få ökat förtroende för dem - men nä....
 
 
Att liksom bestämma sig för att ignorera inte bara mig, utan alla de som gillat och läst - att bestämma sig för att - som det kan uppfattas - skicka signalen att man minsann har så fullt upp med att frälsa människor (- till skillnad från undertecknad, då?) att det här är ointressanta frågor... Inte snyggt, helt enkelt!
 
En ungdomspastorskollega delade artikeln och uttryckte sitt gillande - och i tråden under delade Pontus Tunhav från Gilead sina tankar - och det ska han ha heder för.

I övrigt - nada!


Och man (Hörnmark/Alm) hade tid att ge svar på en insändare publicerad efter min - så tid har funnits, men tydligen har det inte varit prioriterat.
 
Och då antar jag att man inte håller tyst för att man håller med. För då hade väl inte pastorskonferensen sett ut som den gjorde - för jag VET att vi var flera som redan förra året skrev om precis de här sakerna i våra utvärderingar av konferensen.
 
Så. Nu när fortsatt offentligt samtal uteblev kände jag nån sorts behov av att skriva av mig lite frustration och utveckla frågorna lite - o även få med saker som sagts i debatten av medhållare...
 
Jag skrev om flera saker - men i sammanfattning:
* Likriktning - att man för en "signalpolitik" att det är ett stuk som gäller - EN väg framåt som ÄR förnyelsen - det är det som gäller om man ska vara fräsch och nutida.
* Den stilen har sina problem - volym, ljus och engelska texter. Dessa sammantaget kan göra gränsen mellan tillbedjan och konsert väldigt flytande.
* De sakerna tillsammans skapar en brist på delaktighet - särskilt som man inte tycks vilja anpassa sig efter målgrupp.

Och om vi ser på de sakerna lite till, då...
Volym...
Det är för ofta för högt. Konstigare är det inte. Det finns rent medicinska gränsvärden som inte är fråga om tycke eller smak, utan om vad som helt enkelt är farligt.
Också vad gäller volym är det ju en fråga om målgrupp - yngre öron är känsligare och kan få skador som inte märks förrän om 15-20 år - och då yngre samtidigt är minst troliga att själva tänka efter före blir det upp till arrangörer och ljudtekniker att se till att nivåerna inte är skadliga.
I exemplet PingstPastor är det också självklart att volymen är för hög när det finns folk som inte kan vara med pga hörselskador - eller som den kollegan vars hjärtrytm stördes av de tunga bastonerna... När man lätt ser 8-10 pers som längst bak håller för öronen - då är det för högt, krångligare är det inte.
Och jag menar att det dessutom sabbar delaktigheten. Hör man inte sig själv sjunga så slutar man lätt sjunga... Fler bra tankar i ämnet sjunga eller inte hittade jag på den här bloggen. Och på den här.
 
Dock - här har jag fått ett motargument som jag köper - att folk som inte är vana att sjunga lättare sjunger med just om de inte kan höra sin egen röst. Så OK - med bibehållna rent medicinska förbehåll - i de sammanhang som är riktade mkt till folk som inte har kyrk- och sångvana - där man tar mötena till nattklubben och riktar sig till den "publiken" - där kan volymen ha ett syfte.

På pastorskonferens gäller dock inte det. Och en vän och kollega frågade vid mixerbordet om det inte gick att sänka lite. Han fick till svar att Erik (lovsångsledaren) bestämt att de skulle maxa...
Svårt att tolka det som annat än att man iaf liiiite vill visa hur slipstenen ska dras - köra den maximala Hillsonggrejen. För inte handlar det om att anpassa sig efter målgruppen - de som är där - och på bästa tänkbara sätt leda just dem i lovsång!?! Pastorer brukar ju iaf inte ha problem med att höra sin egen röst...
 
Ljus...
Att ljussätta lokal och scen vackert kan ses som en del av tillbedjan och av själva "lovsångsupplevelsen." Men. Att hävda att det inte finns minsta risk att det kan medföra en ökad konsertkänsla på bekostnad av
 
delaktighet och fokus på tillbedjan är väldigt naivt i mitt tycke.
Lokalen hålls nedsläckt, ljusen koncentreras där framme. Riskerar inte det att signalera att det är där - där framme - som det viktiga händer??? Och stroboskop, discoljus mm som far runt ut över publiken? Tycker inte det är konstigt att t.ex. mina ungdomar faktiskt tyckte det störde mer än det tillförde.

...och då har vi inte ens gått in på suggestion - vad ljus och ljud GÖR med oss - hur det kan användas för att skapa stämningar och få oss att känna saker. Riskerna med sånt är inget att ignorera eller vifta bort med enkla formuleringar om att "det handlar om nåd och hopp som människor får uppleva" - och det är ju mycket möjligt att sammanhang som Hillsong har jättebra svar på de frågorna - jag utgår faktiskt från att man då och då stannar upp och tänker och försöker analysera vad man gör. Och de som då kör det stuket borde ju vara de som tänkt mest på det - som analyserat och vet vad de gör och varför.

Men de som kommer i andra vågen - alla copy cats, alla som "lär sig" på konferenser hur det liksom "ska" vara och hakar på - de har ju inte gjort den resan. De har inte analyserat eller jobbat med att hitta ett lagom...

Och varför de som (förhoppningsvis) har svar att ge inte delar med sig av dem är för mig en gåta!
 
Engelskan:
Har själv inga problem alls med engelskan. Har bättre engelska än genomsnittet och kan tycka att en del översättningar är halvdana och om man vant sig vid den engelska versionen så uttrycker den svenska inte samma saker.
Så jag förstår på många sätt problemet. Men vidhåller det jag skrev: tonåringar - särskilt de i nedre tonåren - har inte så bra engelska som en del tycks tro. Och då kan man hävda att det inte spelar nån roll - att Gud förstår ändå och att många fattar innebörden i det man sjunger även om man inte kan vartenda ord..
Men det tunnar ut - och det gör lovsången till något annat, där det alltså inte egentligen spelar roll om jag vet vad jag sjunger - samtidigt som vi annars beskriver lovsång som kärlekssånger till Gud eller böner med musik till - och nog vill vi annars veta vad vi säger när vi ber eller förklarar vår kärlek???
 
...och när man mellan sångerna - även de på svenska - kommer med tillrop just på engelska, som "come on!" eller "Thankyou Jesus!" - då blir det i mina öron ärligt talat lite larvigt. Det blir nån sorts jargong, där man uppenbarligen inte tänker på vad man säger, man är uppe i varv, inne i en kultur, där engelskan liksom är en del av paketet... Så känns det iaf för mig - andra må ha andra förklaringar...

Här kan man ju fundera på om det är en bekvämlighetsgrej oxå. Istället för att anstränga sig fullt ut med översättningsarbete så kan det ligga nära tillhands att tänka "äh, alla kan ju ändå engelska...". Varför man sedan som svensk skriver lovsånger på engelska är ju ngt annat man kan fundera över... För naturligtvis är det BARA för att ens sånger ska få maximal spridning och därmed upphöja Gud så mkt som möjligt. Det finns ingen frestelse ALLS i att få sina sånger spridda... Eller?

Missförstå mej rätt - är inte ute efter att anklaga eller misstänkliggöra människor. Men jag frågar om man bygger en kultur som minimerar såna risker och frestelser eller om man bygger en kultur som lite granna tolererar dem - eller ignorerar dem... Och det gäller alltihop - språket, konsertkänslan, suggestionsrisken...

Varför tangera gränsen? Är det så oundvikligt? Är det "stuket" så eftersträvansvärt att det är värt såna eventuella risker? 
 
Däromkring snurrar också mina sista tankar i detta inlägg...

Det känns som att budskapet som förmedlas är det: Att detta är framtiden. Detta är vägen till seger. Det är SÅ HÄR vi ska göra för att få växande församlingar i Sverige idag. In med lite rökmaskiner, bara, så kommer folket - om vi kan visa att kyrkan kan vara cool! Hipp! Nu!

Självklart VET jag att det inte är så ytligt man resonerar i sammanhang som, som jag kallar det i insändaren, kör "nattklubbsstuket". Men inte allt som funkar på Stureplan funkar i Knäckebröhult! Inte allt man gör på ett håll går ens att genomföra på ett annat... Och jag hör ibland från företrädare därifrån en ton av uppgivenhet och bitterhet - ALLT som har minsta doft av "traditionellt" är passé, föråldrat och fel - man kan va medveten om en del av de risker som jag pekar på, men fnyser liksom åt dem och drar en ramsa om stagnation och allt som minsann är fel med "det gamla" också... Och sen när är bitterhet en bra startpunkt?

Och jag oroar mig för draget av coolhet, det är det bara att vara ärlig med. För när har kyrkan nånsin varit inne och cool? Det har alltid funnits en medvetenhet om att vi inte hör hemma här - att vi är gäster på genomresa, som aldrig helt och fullt KAN höra hemma här eller bli accepterade som häftiga typer - det bör iaf definitivt inte vara ett mål i sig...

Jag är dessutom del av en församling som växer helt OK. Som snittat en ny medlem i veckan i en bit över tre år nu - och 2 av 3 av dem via dop. Som på ca 5 år ökat antalet gudstjänstfirare med 65%. Och det utan att höja volymen eller installera stroboskop. Visst - jämfört med en del andra en blygsam ökning - men hade alla församlingar i Pingströrelsen tagit in en ny medlem i veckan lika länge som vi så hade pingströrelsen varit dubbelt så stor... Så jag tycker inte vi behöver skämmas...
Och jag tycker vi är ett exempel på att det går att vara en växande församling utan att göra sig coolare än man är och utan att vända upponer på ALLT "gammalt" - det går för ganska vanliga sammanhang också - och de små justeringar vi kan ta ära av att ha gjort är dessutom görbara precis var som helst - både i storstad och avkrok - vägen framåt kanske inte MÅSTE vara bara en?
 
 
Ett par stycken har suckat att min insändare ger vatten på kvarnen till dem som på fullt allvar tror att Segertoner är vägen till väckelse och som bromsar förnyelse och att det iom min artikel därför blir en ännu tuffare kamp för dem som vill se förändring i stagnerade sammanhang. Kan vara sanning i det. Ty nog har en del av de inlägg jag läst som gett mig medhåll mellan raderna förespråkat mkt mer av förnyelsemotstånd än vad jag gett uttryck för egentligen.
Men. Att okritiskt springa på i en riktning och haka på trender utan att ställa frågor är heller inte sunt - och eftersom ingen annan offentligt ställer frågorna som mumlas bland många så kändes det ändå värt det...

Att väl motiverade svar som ger styrka åt de som vill förändring och förnyelse inte dykt upp i debatten kan ju faktiskt inte jag rå för...

Kanske kan det dessutom medverka till att en och annan förändringsprocess präglas av mer eftertanke än bitter uppgivenhet, att nån mer tänker först och förändrar se'n - och isf är ju det ngt bra!

Ska sluta nu, tror jag. Tack till dej som orkat läsa hela vägen!

Mångfald är bättre än enfald!
Hellre riskera en aning töntighet än att sälja sig för att vara cool!
Och lovsång där man aktivt ser till att inte flirta med gränserna till suggestion...
 
Kanske är det mina motton?

Skrivit av mig lite till har jag iaf fått göra. ;) 
 
.

Ulricheffekten

För inte så länge se'n var Metallica i krokarna igen o hade konsert.

(För dig som bosatt dig under en sten så pratar vi alltså om ett av de största hårdrocksbanden (snackar i lekmannatermer här, fellow nerds) någonsin, som hållit på i över 30 år och ett av de få band som fortfarande fyller arenor med tusentals nästan löjligt hängivna fans. Nu åter till ämnet....)

...och lika förutsägbart som regn på semestern kommer de, kommentarerna om Lars Ulrichs trumspel.

Ofta handlar de om att han "som vanligt" var otajt eller missade några slag - men typ minst lika ofta handlar de om att han var "ovanligt" tajt eller att han hade en bra kväll osv...

Och, eftersom jag bara sett dem live via inspelning + via datorn när de var med big4 i Sverige, så kan jag inte uttala mig om hur bra killen spelar live egentligen - men det hindrar mig inte från att fundera lite - särskilt som jag ju kommit upp i en ålder då man minsan har perspektiiiiiv på saker å ting.

Ty.
 
Jag minns nämligen en tid som ung hårdrockare då Metallica och Lars Ulrich liksom var de som satte standarden för tung och teknisk musik - de var liksom normen mot vilken alla nya band mättes. När Meshuggahs debut kom minns jag att en av kommentarerna jag hörde (faktiskt redan innan skivan var släppt, tack vara kontakter i Ume) var att "de är till o med mer tekniska än Metallica". Välförtjänt eller inte, men M's musik sågs som svårspelad och rytmiskt avancerad. T.ex. talades det om trumspelet i "One", särskilt om bastrummorna vid 3:20 o framåt, hur tajta de var och hur svårt det var att spela dem så distinkt, utan någon "startsträcka" där de första slagen var lite långsammare och off beat...
 
Lyssna själv om du är intresserad:
 
 
Så vad hände?

Från hyllad som avancerad och astajt till ständig hackkyckling.

Kan det vara så att det kom nya och mer tekniska och avancerade trummisar och band, och att plötsligt var det mot dem man mätte de forna mästarna - t.ex. är det väl ingen tvekan om att Tomas Haake i förut nämnda Meshuggah är en helt absurt teknisk trummis som gör grejer som Ulrich väl bara drömmer mardrömmar om, eller att Mike Portnoy (nedan) antagligen spelar One i sömnen - men gör det egentligen Lars Ulrich sämre?


 
För jag funderar på om det inte är iaf en del av vad som hänt. - Man har fått andra normer att jämföra med, och då framstår Ulrich inte längre som övermänsklig - och då letar man fel istället för att höra det goa stompiga, torra trumspel som han faktiskt fortfarande är ganska kunglig på t.ex. i låtar som Sad But True - youtuba den själv, nu får det va nog med videoklipp i det här inlägget.

Och.

Min lilla teori - eller spaning, som de skulle sagt i "Spanarna" är att det är en generell tendens att göra såhär - slänga ut det gamla och börja hacka på det bara för att det nya är mer avancerat eller "bättre" - och att det gamla inte egentligen behöver försämras särskilt mkt för att vi ÄNDÅ ska tycka att det är dåligt...
 
Och det, mina vänner, kan vi fr.o.m. nu kalla "ulricheffekten".

...sen kvarstår iofs ändå möjligheten att Lasse U faktiskt blivit gammal och lite väl nöjd och därför inte längre lägger lika många timmar i replokalen - men det är i det stora hela bara en bagatell... ;)

Just saying...

Det är sånt här som får mig att låta bli att spela trummor offentligt...
 

Head is back!

Den f.d. Korn-medlemmen Brian "Head" Welch är tillbaka med en ny låt:

Trallvänlig liten sak! ;)
Å en video har han gjort oxå! - De e nästan som om vi va tillbaka på 80-talet!



Tycker det låter bra - hoppas fullängdaren är här snart!

Lite metal-aid...

Meddelar bara härmed er som har missat det, att det ganska nya kristna metalbandet Golden Resurrection gjort en "hjälp-låt" för Japan. Kanske lite cheesy, men inte så pjåkigt - se, hör, och bedöm själva:

Glädje per post

Vill bara meddela världen att jag nu är lycklig ägare till Derek Webb's 3 första studioalbum. Kom med posten igår, och är så bra!

Musikaliskt är det singer/songwriter - pop med lite countrydoft. Textmässigt är det kanske det mest utmanande sedan Keith Green tog flyget till himlen...

Smakprov:
Ur A King And A Kingdom
there are two great lies that i’ve heard:
“the day you eat of the fruit of that tree, you will not surely die”
and that Jesus Christ was a white, middle-class republican


Ur Rich Young Ruler:
poverty is so hard to see
when it’s only on your tv and twenty miles across town
where we’re all living so good
that we moved out of Jesus’ neighborhood
where he’s hungry and not feeling so good
from going through our trash
he says, more than just your cash and coin
i want your time, i want your voice
i want the things you just can’t give me


Och ur The Church
- hela texten, faktiskt. Den här gör mig tårögd av någon anledning - antagligen min församlingsromantiska sida som sticker fram...
I have come with one purpose
to capture for myself a bride
by my life she is lovely
by my death she’s justified

i have always been her husband
though many lovers she has known
so with water i will wash her
and by my word alone

so when you hear the sound of the water
you will know you’re not alone

(chorus)
‘cause i haven’t come for only you
but for my people to pursue
you cannot care for me with no regard for her
if you love me you will love the church

i have long pursued her
as a harlot and a whore
but she will feast upon me
she will drink and thirst no more

so when you taste my flesh and my blood
you will know you’re not alone

(chorus)

there is none that can replace her
though there are many who will try
and though some may be her bridesmaids
they can never be my bride

(chorus)

Derek finns på Spotify iaf, och några låtar på Youtube oxå.

Lyssna!!

Inte så metal - men ack så bra!

Just nu är det mycket Derek Webb i öronen.

Något mer lättsmält än mycket av det som annars hörs här hemma - men så bra han är! Fruktansvärt utmanande och radikal, men ändå så jordnära och mänsklig. Inga höga hästar, inget "holier-than-thou" eller skuldbeläggande. Bara en längtan efter en tro, ett liv och en kyrka som är på riktigt...

Postade visserligen den här på Facebook härom da'n - men vi tar den här också!

Musiktips

...nått får jag ju skriva om när jag nu kommit igång igen ;)
Men allvarligt talat - det här är bara en så löjligt bra skiva - så jag säger inte mer än att den är ett måste - iaf om man gillar riktig musik...
dead alive

Farlig musik?

Ibland får jag höra att metal är så destruktivt. Att texterna är så hemska och musiken så aggressiv och att det inte kan vara bra/njutbart/kristet/rätt att lyssna på det...

Nu lyssnar jag nästan bara på kristen metal själv, så en del av "problemet" försvinner ju för just mig, men jag blir ändå fundersam, ty sällan hör jag samma intensiva kritik mot vanlig radiomusik.

Tanken slår mig nu senast när jag härom dagen i allmänbildande syfte snabbt kollade igenom melodifestivalslåtar på svtplay. Fantastiskt mycket platt musik till att börja med, så orken tröt rätt snart - men jag han se merparten av Timotej - fyra tjejer med sängkammarblick och kort-kort som sjöng:

Kom kom kom, medan
som som sommaren ännu hänger sig kvar
mean natten ännu e ljum
och vår längtan lockar o drar
Kom kom kom, det finns
dom dom dom som ser chansen glida förbi
Ta min hand så gör vi allt de
som dom låter bli
...och allvarligt talat. Jag menar på fullt allvar att den som oroar sig för musikens bidrag till samhällets och moralens förfall borde engagera sig mycket mer mot de här rumpvickande blondinerna i nattlinne än mot nått obskyrt metalband som sjunger om att våldta nunnor och bränna kyrkor.

Dels går de senare för de allra flesta inte att ta på allvar eller som förebild - man vet lixom att vääääldigt mkt bara e snack och image. Men Timotejtjejernas budskap med sommarflirtigt "kom å ta mej" ligger närmare de flestas verklighet och situationer de faktiskt kan befinna sig i, och torde därför kunna påverka betydligt mer vad det gäller faktiska handlingar. Dessutom når deras låt ganska många fler, minst sagt.


Jag säger som Nemi: Britney Spears - där kan vi snacka om ond musik!

...eller som Robert Gustavsson: Stoppa omoralen i musiken. Stoppa den!

Lite dubbelstamp

I bilen har jag (bland andra) två skivor av typen feel-good-musik. Så'na som passar att sätta på om man vill bli på bättre humör. Båda innehåller ett flitigt utnyttjande av dubbla bastrummor och snabba gitarrer, men är annars såpass olika att det i sig är lite roande...
Båda är dock starkt rekommenderade lyssningar.


Vi börjar med den elakare av dem: Slechtvalks "At The Dawn Of War" - den perfekta skivan att lyssna på de dagar då man typ vill ge hela omgivningen fingret... På nått sätt lättar det att lyssna på holländsk krigs-black då, helt enkelt...

2:nd handfynd, faktiskt... 50 spänn - sällsynt väl investerad halvhundring!
Vill du höra hur de låter kan du gå in på http://www.myspace.com/slechtvalkofficialmyspace

Den andra är av det något mer trallvänliga slaget, perfekt för att bara i allmänhet bli glad! Enda problemet är att ökad glädje tenderar resultera i tyngre högerfot av nån anledning...

Gruppen har det kryptiska namnaet ReinXeed, och alstret heter "Higher". Ultramelodiös powermetal åt det symfoniskt smygprogressiva hållet - fiiiina grejer! Ny skiva på G, enligt hemsidan, har dock inte sett till den...
Falsettsång!
Oxå de går förstås utmärkt att lyssna på på nätet. Då går man till http://www.myspace.com/reinxeednorth

Gulsvart!

Efter att ha väntat se'n 87 på att få se dem på riktigt, allihopa tillsammans var så väntan över i torsdags, när STRYPER äntrade Trädgår'ns scen...

Har sett dem i 3-mannaversion med gitarristen Oz på sång typ 90 eller 92, men det var inte riktigt samma sak, och senast de var i landet var det med "fel" bassist, och jag hade förhinder...

 Men nu så.

Var det då värt väntan? Var det bra? Höll de klass? Röjde jag som om jag var 17 igen? Var det allsång på hela låtarna? Körde dom (nästan) bara favoriterna?

Ja.

Finns inte mkt mer att orda om - med tillägget att det är imponerande hur Michael Sweet, 47 i år om jag minns rätt, fortfarande sätter ALLA de höga tonerna...

Du som missade det kan spana in lite klipp nedan: 




Ännu en hyllningssång

Till Erik Grönwall - å frågan e om inte högerarmen skulle ryka ändå... - Jag menar - hur svårt kan de va att lära sig använda vänstern...? (detta apopå detta)

Har du inte intresse av Idol så kan du definitivt ändå ha intresse av det här - om inte annat för att det är rätt sällan det spelas Maiden där - så man få passa på att njuta... ;)


The definition of Brutality

Har ju sagt att jag ska skriva mer om musik...

Så tillåt mig då presentera den troligen hårdaste kristna skiva som gjorts:

Absurd musik, egentligen - men bra! Crimson Moonlight - Veil Of Remembrance

Köttig, ibland lite smygprogressiv, black med inslag av dödsmetall.

Det är inte en skiva jag lyssnar på jämt, men en jag återkommer till gång på gång. Från första stund är det som att bli överkörd av en ångvält med dubbdäck
- som kör i 190... Bitvis så hårt och snabbt att man nästan undrar om det är nån sorts parodi, ett enda skämt...

Men icke. Mer "true" än broder Pilgrim - frontmannen - får man leta efter.

Det blir helt enkelt inte hårdare än så här, eller (inom sin genre) bättre!

Livefavorit från skivan: My Grief, My Remembrance - sanslös låt!

Så. Nu vet du vad mormor ska få i julklapp om du är ute efter arvet...

Provlyssna här: http://www.myspace.com/officialcrimsonmoonlight

Fånler och skäms samtidigt

...när jag ser detta.

Ty jag förstår alltihop, och känner mig på ett sätt väldigt delaktig.

...samtidigt så ser jag ju hur nördigt det hela är, hur småabsurt det blir med kommentarer om hur mkt metal nått är, och hela denna extrema samlarmani som verkar drabba metalskallar.

Nåväl... Nu ska jag avhålla mig från svtplay-postninger ett tag!

Smal? - Jag?!

Jag är så innerligt trött på att stämplas som havande en smal musiksmak!

Bara för att jag lyssnar på metal så verkar folk utgå från att jag bara lyssnar på metal - och om jag uttalar mig negativt om någon annan musik så är det för att jag som metalhead tydligen är så enkelspårig och dum att jag ratar allt som inte spelas med dubbeltramp...

Senast igår var jag i samtal om församlingens kör. Efteråt fick jag en känga om att man måste acceptera att andra kan uppskatta en musikstil som inte just jag gillar - precis som jag får acceptera att inte alla gillar hårdrock.

Gammaldax kör - fina grejer!Vad jag sagt? - Att kören ifråga är tråkig - inte dålig, egentligen - men att det lixom inte alls svänger, inte alls blir medryckande. Och att man inte bara kan skylla på mötesledares/församlings attityder när kören upplever att de inte på samma sätt som t.ex. lovsångsteam ses som ett "andligt" inslag, utan att man som kör/körledare också måste fråga sig vad man kan göra för att mera bli det.

Försökte vara konstruktiv, saklig och tydlig - och ändå detta avfärdande baserat på min musiksmak.

Och, allvarligt talat, jag har kanske den bredaste musiksmaken av alla jag känner... I hyllan samsas jazz med visa, pop, country och trance; dödsmetall med rock, lovsång, punk och opera - och visst, hårdrock/metal är det jag absolut oftast lyssnar på, men det behöver ju inte betyda att jag inte gillar eller begriper mig på annan musik.

Är irriterad, och menar bestämt att den som t.ex. bara lyssnar på/gillar pop, lovsång och gospel har en betydligt smalare musiksmak än jag och därför snarare än jag skulle vara den som uttalar sig med försiktighet. Ju bredare smak, desto större sannolikhet att man kan acceptera och känna igen BRA musik oavsett stil, eller??!!

Ha! Det här var väl småfantastiskt ändå...!

Surfade mig nyss fram till denna märkliga film - skåda och njut!


Now we're talkin'!

Allvarligt talat - nu snackar vi röstresurser! Om du dissat Idol för alla soulputtar och viskväsande softsångare så missade du dock den här gossen - och det var värt en å annan genomliden r'n'b! ;)

Kanske inte bokstavligen skulle ge min högra arm - men kanske den vänstra...


Opluggad håådjock

Varför är inga Sverigedatum klara? - Jag vill se dem live i originalsättning!

Gårdagen är förbi...

Trööööött!

Kom hem strax efter halv fem i morse efter en heldag i Kumla - Metal Sanctuary Prayer Day.

En eftermiddag med bön och förbön för metalvärlden, ett bibelstudium/predikan av moí, och konsert på kvällen, med Tribute To The Heroes, Shadows Of Paragon och Narnia.

Tribute... missade jag helt - var först och åt, sen fastnade jag i bön bakom kamerorna när Admonish-killarna blev intervjuade om sin musik, Blackmetal i allmänhet och kristen tro etc..., ty det var ett filmteam med hela dagen, som ska göra en dokumentär om kristen metal. Kul!

Shadows - Bra spelning - och det hörs att det har hänt saker sen jag såg dem sist - vilket iofs är typ 5 år se'n eller nått, så konstigt vore det väl annars - Men det var länge se'n jag hörde en så komplett growlare som Karg igår - högt, lågt, gutturalt, skräningt, väsande - allt satt - och med bra artikulation - riktigt imponerad! Ny platta på G inom några veckor, sa han efteråt. Låter mumma! [väldigt "metal" uttryck, eller hur :) ]

Narnia - spännande att höra dem med nya sångaren... Som verkar va en riktigt skön kille! Han satte dessutom de gamla låtarna mycket mer "Christianlikt" än jag väntat mig - så pass att det liksom lät rätt - men ändå inte så exakt att det blev tråkigt - och man hörde att han verkligen ansträngde sig, för på det nya materialet lät han inte alls lika mycket "Christian" (...som alltså är den förre sångaren, om just du nu inte visste det...) De nya grejerna är rent allmänt lite skitigare och hårdare, vilket inte är obehagligt alls, faktiskt. Köpte plattan och gav den en lyssning på hemvägen - och det känns som en blivande klassiker.

Överlag en riktigt Go dag - många möten, goa människor - en massa bra saker sades och bads.
Petter, Linus, Robin, Noomie, Martin, Tobbe E, Bergman, AdMartin - m.fl. - vilka goa människor det finns!

Metal rulz, för övrigt...


Märklig musik...

Joddling, va - det är konstigt!

...och dessutom, förutom att det i sig självt är en väääääldigt märklig typ av sång/musik, så är det märkligt vilka olika känslor man kan få inför det, beroende på sammanhang...

Mitt första exempel får en att skaka på huvudet och undra vart världen är på väg - kolla särskilt rumpvickningen vid 1:32 - det är bara så otroligt kitschigt att man halvt avlider...
 

...å andra sidan - när jag första gången såg det nedan blev jag bara lycklig och fylld av beundran... Kanske har att göra med att det inte är Bert Karlsson i lederhosen som sjunger, men ändå...

...men det är fortfarande konstigt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0