Ulricheffekten

För inte så länge se'n var Metallica i krokarna igen o hade konsert.

(För dig som bosatt dig under en sten så pratar vi alltså om ett av de största hårdrocksbanden (snackar i lekmannatermer här, fellow nerds) någonsin, som hållit på i över 30 år och ett av de få band som fortfarande fyller arenor med tusentals nästan löjligt hängivna fans. Nu åter till ämnet....)

...och lika förutsägbart som regn på semestern kommer de, kommentarerna om Lars Ulrichs trumspel.

Ofta handlar de om att han "som vanligt" var otajt eller missade några slag - men typ minst lika ofta handlar de om att han var "ovanligt" tajt eller att han hade en bra kväll osv...

Och, eftersom jag bara sett dem live via inspelning + via datorn när de var med big4 i Sverige, så kan jag inte uttala mig om hur bra killen spelar live egentligen - men det hindrar mig inte från att fundera lite - särskilt som jag ju kommit upp i en ålder då man minsan har perspektiiiiiv på saker å ting.

Ty.
 
Jag minns nämligen en tid som ung hårdrockare då Metallica och Lars Ulrich liksom var de som satte standarden för tung och teknisk musik - de var liksom normen mot vilken alla nya band mättes. När Meshuggahs debut kom minns jag att en av kommentarerna jag hörde (faktiskt redan innan skivan var släppt, tack vara kontakter i Ume) var att "de är till o med mer tekniska än Metallica". Välförtjänt eller inte, men M's musik sågs som svårspelad och rytmiskt avancerad. T.ex. talades det om trumspelet i "One", särskilt om bastrummorna vid 3:20 o framåt, hur tajta de var och hur svårt det var att spela dem så distinkt, utan någon "startsträcka" där de första slagen var lite långsammare och off beat...
 
Lyssna själv om du är intresserad:
 
 
Så vad hände?

Från hyllad som avancerad och astajt till ständig hackkyckling.

Kan det vara så att det kom nya och mer tekniska och avancerade trummisar och band, och att plötsligt var det mot dem man mätte de forna mästarna - t.ex. är det väl ingen tvekan om att Tomas Haake i förut nämnda Meshuggah är en helt absurt teknisk trummis som gör grejer som Ulrich väl bara drömmer mardrömmar om, eller att Mike Portnoy (nedan) antagligen spelar One i sömnen - men gör det egentligen Lars Ulrich sämre?


 
För jag funderar på om det inte är iaf en del av vad som hänt. - Man har fått andra normer att jämföra med, och då framstår Ulrich inte längre som övermänsklig - och då letar man fel istället för att höra det goa stompiga, torra trumspel som han faktiskt fortfarande är ganska kunglig på t.ex. i låtar som Sad But True - youtuba den själv, nu får det va nog med videoklipp i det här inlägget.

Och.

Min lilla teori - eller spaning, som de skulle sagt i "Spanarna" är att det är en generell tendens att göra såhär - slänga ut det gamla och börja hacka på det bara för att det nya är mer avancerat eller "bättre" - och att det gamla inte egentligen behöver försämras särskilt mkt för att vi ÄNDÅ ska tycka att det är dåligt...
 
Och det, mina vänner, kan vi fr.o.m. nu kalla "ulricheffekten".

...sen kvarstår iofs ändå möjligheten att Lasse U faktiskt blivit gammal och lite väl nöjd och därför inte längre lägger lika många timmar i replokalen - men det är i det stora hela bara en bagatell... ;)

Those were the days!

Det här gör mig lycklig!

Bride, Heroes, Live från '88.

Youtube är en ständig källa till nostalgiska fånleenden!


...och rösten! Säger bara: rösten!

The Physics Of Fire

Nu heter ju kategorin här på bloggen "Metal classics!" - och det kanske är förmätet att peka ut nått som en klassiker som bara har ett par år på nacken...
men när det är så löjligt bra som den här platten så kan jag inte låta bli...

Alltså. #3 i min rad av kristna metallplattor blir:
Becoming the Archetype: The Physics Of Fire

Även deras första platta, Terminat Damnation, var bra, och den låt jag hört av deras senaste, Dichotomy,  var också mkt bra.
Men den här är bara så bra. Melodiös Dösmetall åt Göteborgshållet, med lagom mix av känsla och mangel, skrik och rensång. Allt riktigt kompetent genomfört, väl producerat och snyggt förpackat.

Genomtänkta texter, där titeln finns som underrubrik på 4 av låtarna, som tillsammans formar en symbolisk berättelse om frälsningen.

Dessutom har de skägg!

Och är, enligt vännen Pilgrim som turnerat tillsammans med dem, grymt trevliga killar.

En om inte annat blivande klassiker, alltså.

Lyssna på http://www.myspace.com/becomingthearchetype

Captured In Time And Space

Min serie med kristna metalklassiker fortsätter...

Dax för #2
Petra - Captured In Time And Space


Metal å metal - men tidig hårdrock e det väl iaf.

Och nog måste Petra få vara med på en lista över kristna hårdrocksklassiker!

Dubbel liveplatta från-86, med massa klassiker, som  "Beat The System" "Grave Robber" "Godpleaser" "Coloring Song" och det überkitschiga, men sköna "JesusLovesYou"-solot av John Lawry - keyboardgeniet. Dessutom Greg X Volz på sång - den "riktige" Petrasångaren med den gälla stämman, som var borta på nästa album "Back To The Street".
En retrodröm i grönt, med bara bra låtar. Finns som video också, själv har jag dubbel-LP:n, inköpt på second hand för en femma - ett av de bättre skivfynd jag gjort!

Human Sacrifice

I bilen sitter Vengeance (Rising) "Human Sacrifice" - en av den kristna metallens riktiga klassiker - och det inspirerade mig till att skriva några blogginlägg om just klassiska kristna metalplattor - får se hur många det blir - ingen rangordning är tänkt, utan i takt med att jag har tänkt efter osv...
Men #1 i raden blir alltså:
Human Sacrifice av Vengeance
Bob Beemans hand!
Den första riktigt elaka kristna skivan; kom 1988 - rå västkust-thrash med skränig "sång" - nånstans mellan nutida growl och hardcoreskrik - låter på ett sätt lite märkligt - en recenscent skrev "låter som grodan Kermit med en kraftig förkylning"...
Riktigt brutala låttitlar och texter - "Fill this place with blood" "Beheaded" "I Love Hating Evil" mm - och ett tungt gung, med blueskänsla i botten. Larry Farkas är rolig att lyssna på hela tiden, med sina gitarrslingor i bakgrunden. Helt enkelt ett lysande exempel på balans mellan brutalitet och melodi. Tillräckligt oputsat för att kännas "äkta" och så där hårdrocksmässigt "rått" - men såpass välproducerat och välspelat att det ändå inte låter gröt och garage.
Sålde dessutom över 100.000 ex, har jag läst - smått otroligt med dagens mått  mätt...

Så. Nu har jag gjort lite mer skäl för mitt 'nick'...

RSS 2.0