En enda framtid?

För ett par veckor sedan var jag mest läst på Dagen.se med den här artikeln.
 
Skrev om saker jag funderat över till och från i några år - och som jag förstått mer och mer att jag inte var ensam om att fundera över. Responsen på insändaren säger samma sak. strax över 1800 "likes", 67% av de röstande på sidan håller med, och mkt kommentarer både på dagens sida och där den delades på Facebook.
Vilt främmande människor har ringt, mailat och skrivit brev för att uttrycka sin uppskattning, och under de första 3-4 dagarna efter publiceringen ramlade det in 30 vänförfrågningar på FB. Och visst, en del av dem är nog mot alla modern musik och läser in ett motstånd mot dunka-dunka i min artikel som inte finns där. Men det är ändå en rejäl respons, något annat går inte att påstå...
 
Jag hade kallt räknat med respons också - men inte med bara medhåll.
 
Nåja - det var det ju inte bara, heller - en kollega valde att kommentera med "Get a life, bro!"  - Moget och uttömmande. Andra talade sig varma för/om Hillsongkonserterna som råkade vara just den veckan - dock utan att egentligen adressera de frågor jag ställde.

Den "mogna" kommentaren fick dock Andreas Nielsen, pastor i Hillsong Stockholm att kommentera och beklaga den attityd jag bemöttes med. - Vilket ingav hopp om en fortsättning och kanske rent av ett konstruktivt samtal - dock nöjde han sig med att lite längre ner i tråden också beklaga att Dagen publicerat och gett mig en plattform - och hela den tråden raderades sedan - antagligen pga den inledande kommentaren.

 
 
Så den enda kvarstående offentliga kommentaren från de sammanhang som kan uppfattas som kritiserade - även om jag var tydlig med att de var bara exempel på något större - är Nielsens kommentar på söndagkvällen; inklistrad här till vänster...

I övrigt har jag fått höra att det raljeras om mig bakom min rygg av en del kollegor, och sett en del inlägg på facebook som utan att nämna mig eller min insändare ändå luktar som kommentarer till den.


Och nog trodde jag en del skulle tycka att jag var ute o cyklade - men jag hade allt väntat mig NÅGON form av seriös respons också - att folk från t.ex. Hillsong, eller någon från t.ex. konferensledningen för Pingst Pastor skulle berätta hur de tänker kring sakerna jag tog upp.
 
Men icke.

Och jag finner mig vara oväntat besviken - känner att de tänkbara respondenterna sjunker i mina ögon; att mitt fötroende för dem och därmed det de gör naggas i kanten - hade faktiskt hopp om att få svar som kunde få mig att få ökat förtroende för dem - men nä....
 
 
Att liksom bestämma sig för att ignorera inte bara mig, utan alla de som gillat och läst - att bestämma sig för att - som det kan uppfattas - skicka signalen att man minsann har så fullt upp med att frälsa människor (- till skillnad från undertecknad, då?) att det här är ointressanta frågor... Inte snyggt, helt enkelt!
 
En ungdomspastorskollega delade artikeln och uttryckte sitt gillande - och i tråden under delade Pontus Tunhav från Gilead sina tankar - och det ska han ha heder för.

I övrigt - nada!


Och man (Hörnmark/Alm) hade tid att ge svar på en insändare publicerad efter min - så tid har funnits, men tydligen har det inte varit prioriterat.
 
Och då antar jag att man inte håller tyst för att man håller med. För då hade väl inte pastorskonferensen sett ut som den gjorde - för jag VET att vi var flera som redan förra året skrev om precis de här sakerna i våra utvärderingar av konferensen.
 
Så. Nu när fortsatt offentligt samtal uteblev kände jag nån sorts behov av att skriva av mig lite frustration och utveckla frågorna lite - o även få med saker som sagts i debatten av medhållare...
 
Jag skrev om flera saker - men i sammanfattning:
* Likriktning - att man för en "signalpolitik" att det är ett stuk som gäller - EN väg framåt som ÄR förnyelsen - det är det som gäller om man ska vara fräsch och nutida.
* Den stilen har sina problem - volym, ljus och engelska texter. Dessa sammantaget kan göra gränsen mellan tillbedjan och konsert väldigt flytande.
* De sakerna tillsammans skapar en brist på delaktighet - särskilt som man inte tycks vilja anpassa sig efter målgrupp.

Och om vi ser på de sakerna lite till, då...
Volym...
Det är för ofta för högt. Konstigare är det inte. Det finns rent medicinska gränsvärden som inte är fråga om tycke eller smak, utan om vad som helt enkelt är farligt.
Också vad gäller volym är det ju en fråga om målgrupp - yngre öron är känsligare och kan få skador som inte märks förrän om 15-20 år - och då yngre samtidigt är minst troliga att själva tänka efter före blir det upp till arrangörer och ljudtekniker att se till att nivåerna inte är skadliga.
I exemplet PingstPastor är det också självklart att volymen är för hög när det finns folk som inte kan vara med pga hörselskador - eller som den kollegan vars hjärtrytm stördes av de tunga bastonerna... När man lätt ser 8-10 pers som längst bak håller för öronen - då är det för högt, krångligare är det inte.
Och jag menar att det dessutom sabbar delaktigheten. Hör man inte sig själv sjunga så slutar man lätt sjunga... Fler bra tankar i ämnet sjunga eller inte hittade jag på den här bloggen. Och på den här.
 
Dock - här har jag fått ett motargument som jag köper - att folk som inte är vana att sjunga lättare sjunger med just om de inte kan höra sin egen röst. Så OK - med bibehållna rent medicinska förbehåll - i de sammanhang som är riktade mkt till folk som inte har kyrk- och sångvana - där man tar mötena till nattklubben och riktar sig till den "publiken" - där kan volymen ha ett syfte.

På pastorskonferens gäller dock inte det. Och en vän och kollega frågade vid mixerbordet om det inte gick att sänka lite. Han fick till svar att Erik (lovsångsledaren) bestämt att de skulle maxa...
Svårt att tolka det som annat än att man iaf liiiite vill visa hur slipstenen ska dras - köra den maximala Hillsonggrejen. För inte handlar det om att anpassa sig efter målgruppen - de som är där - och på bästa tänkbara sätt leda just dem i lovsång!?! Pastorer brukar ju iaf inte ha problem med att höra sin egen röst...
 
Ljus...
Att ljussätta lokal och scen vackert kan ses som en del av tillbedjan och av själva "lovsångsupplevelsen." Men. Att hävda att det inte finns minsta risk att det kan medföra en ökad konsertkänsla på bekostnad av
 
delaktighet och fokus på tillbedjan är väldigt naivt i mitt tycke.
Lokalen hålls nedsläckt, ljusen koncentreras där framme. Riskerar inte det att signalera att det är där - där framme - som det viktiga händer??? Och stroboskop, discoljus mm som far runt ut över publiken? Tycker inte det är konstigt att t.ex. mina ungdomar faktiskt tyckte det störde mer än det tillförde.

...och då har vi inte ens gått in på suggestion - vad ljus och ljud GÖR med oss - hur det kan användas för att skapa stämningar och få oss att känna saker. Riskerna med sånt är inget att ignorera eller vifta bort med enkla formuleringar om att "det handlar om nåd och hopp som människor får uppleva" - och det är ju mycket möjligt att sammanhang som Hillsong har jättebra svar på de frågorna - jag utgår faktiskt från att man då och då stannar upp och tänker och försöker analysera vad man gör. Och de som då kör det stuket borde ju vara de som tänkt mest på det - som analyserat och vet vad de gör och varför.

Men de som kommer i andra vågen - alla copy cats, alla som "lär sig" på konferenser hur det liksom "ska" vara och hakar på - de har ju inte gjort den resan. De har inte analyserat eller jobbat med att hitta ett lagom...

Och varför de som (förhoppningsvis) har svar att ge inte delar med sig av dem är för mig en gåta!
 
Engelskan:
Har själv inga problem alls med engelskan. Har bättre engelska än genomsnittet och kan tycka att en del översättningar är halvdana och om man vant sig vid den engelska versionen så uttrycker den svenska inte samma saker.
Så jag förstår på många sätt problemet. Men vidhåller det jag skrev: tonåringar - särskilt de i nedre tonåren - har inte så bra engelska som en del tycks tro. Och då kan man hävda att det inte spelar nån roll - att Gud förstår ändå och att många fattar innebörden i det man sjunger även om man inte kan vartenda ord..
Men det tunnar ut - och det gör lovsången till något annat, där det alltså inte egentligen spelar roll om jag vet vad jag sjunger - samtidigt som vi annars beskriver lovsång som kärlekssånger till Gud eller böner med musik till - och nog vill vi annars veta vad vi säger när vi ber eller förklarar vår kärlek???
 
...och när man mellan sångerna - även de på svenska - kommer med tillrop just på engelska, som "come on!" eller "Thankyou Jesus!" - då blir det i mina öron ärligt talat lite larvigt. Det blir nån sorts jargong, där man uppenbarligen inte tänker på vad man säger, man är uppe i varv, inne i en kultur, där engelskan liksom är en del av paketet... Så känns det iaf för mig - andra må ha andra förklaringar...

Här kan man ju fundera på om det är en bekvämlighetsgrej oxå. Istället för att anstränga sig fullt ut med översättningsarbete så kan det ligga nära tillhands att tänka "äh, alla kan ju ändå engelska...". Varför man sedan som svensk skriver lovsånger på engelska är ju ngt annat man kan fundera över... För naturligtvis är det BARA för att ens sånger ska få maximal spridning och därmed upphöja Gud så mkt som möjligt. Det finns ingen frestelse ALLS i att få sina sånger spridda... Eller?

Missförstå mej rätt - är inte ute efter att anklaga eller misstänkliggöra människor. Men jag frågar om man bygger en kultur som minimerar såna risker och frestelser eller om man bygger en kultur som lite granna tolererar dem - eller ignorerar dem... Och det gäller alltihop - språket, konsertkänslan, suggestionsrisken...

Varför tangera gränsen? Är det så oundvikligt? Är det "stuket" så eftersträvansvärt att det är värt såna eventuella risker? 
 
Däromkring snurrar också mina sista tankar i detta inlägg...

Det känns som att budskapet som förmedlas är det: Att detta är framtiden. Detta är vägen till seger. Det är SÅ HÄR vi ska göra för att få växande församlingar i Sverige idag. In med lite rökmaskiner, bara, så kommer folket - om vi kan visa att kyrkan kan vara cool! Hipp! Nu!

Självklart VET jag att det inte är så ytligt man resonerar i sammanhang som, som jag kallar det i insändaren, kör "nattklubbsstuket". Men inte allt som funkar på Stureplan funkar i Knäckebröhult! Inte allt man gör på ett håll går ens att genomföra på ett annat... Och jag hör ibland från företrädare därifrån en ton av uppgivenhet och bitterhet - ALLT som har minsta doft av "traditionellt" är passé, föråldrat och fel - man kan va medveten om en del av de risker som jag pekar på, men fnyser liksom åt dem och drar en ramsa om stagnation och allt som minsann är fel med "det gamla" också... Och sen när är bitterhet en bra startpunkt?

Och jag oroar mig för draget av coolhet, det är det bara att vara ärlig med. För när har kyrkan nånsin varit inne och cool? Det har alltid funnits en medvetenhet om att vi inte hör hemma här - att vi är gäster på genomresa, som aldrig helt och fullt KAN höra hemma här eller bli accepterade som häftiga typer - det bör iaf definitivt inte vara ett mål i sig...

Jag är dessutom del av en församling som växer helt OK. Som snittat en ny medlem i veckan i en bit över tre år nu - och 2 av 3 av dem via dop. Som på ca 5 år ökat antalet gudstjänstfirare med 65%. Och det utan att höja volymen eller installera stroboskop. Visst - jämfört med en del andra en blygsam ökning - men hade alla församlingar i Pingströrelsen tagit in en ny medlem i veckan lika länge som vi så hade pingströrelsen varit dubbelt så stor... Så jag tycker inte vi behöver skämmas...
Och jag tycker vi är ett exempel på att det går att vara en växande församling utan att göra sig coolare än man är och utan att vända upponer på ALLT "gammalt" - det går för ganska vanliga sammanhang också - och de små justeringar vi kan ta ära av att ha gjort är dessutom görbara precis var som helst - både i storstad och avkrok - vägen framåt kanske inte MÅSTE vara bara en?
 
 
Ett par stycken har suckat att min insändare ger vatten på kvarnen till dem som på fullt allvar tror att Segertoner är vägen till väckelse och som bromsar förnyelse och att det iom min artikel därför blir en ännu tuffare kamp för dem som vill se förändring i stagnerade sammanhang. Kan vara sanning i det. Ty nog har en del av de inlägg jag läst som gett mig medhåll mellan raderna förespråkat mkt mer av förnyelsemotstånd än vad jag gett uttryck för egentligen.
Men. Att okritiskt springa på i en riktning och haka på trender utan att ställa frågor är heller inte sunt - och eftersom ingen annan offentligt ställer frågorna som mumlas bland många så kändes det ändå värt det...

Att väl motiverade svar som ger styrka åt de som vill förändring och förnyelse inte dykt upp i debatten kan ju faktiskt inte jag rå för...

Kanske kan det dessutom medverka till att en och annan förändringsprocess präglas av mer eftertanke än bitter uppgivenhet, att nån mer tänker först och förändrar se'n - och isf är ju det ngt bra!

Ska sluta nu, tror jag. Tack till dej som orkat läsa hela vägen!

Mångfald är bättre än enfald!
Hellre riskera en aning töntighet än att sälja sig för att vara cool!
Och lovsång där man aktivt ser till att inte flirta med gränserna till suggestion...
 
Kanske är det mina motton?

Skrivit av mig lite till har jag iaf fått göra. ;) 
 
.

Kluvna känslor

Är det bara jag som blir lite kluven till det i helgen Sverigepasserade Gumballracet?
 
När annars har man chans att på nära håll få beskåda en sån mängd så häftiga vrålåk, liksom...

Samtidigt som de dönar genom landet utan någon som helst respekt för regler eller hastighetsbegränsningar - med nån sorts grundattityd att de är för rika för att behöva bry sig om såna futtigheter.

Det är väl det klassiska dilemmat: Lätt att fördöma, men svårt att påstå att man inte själv skulle kunna hamna i samma attitydike om man ägde ett par hundra miljoner mer än vad man gör...
 
Och om jag satt i en sån här kan jag inte lova att jag skulle hålla hastigheten jag heller, tyvärr...
 

Vill vi veta allt?

Har på sistone (igen) funderat på det där med kunskap...

På om vi vet för mycket nu för tiden.

Har ni tänkt på hur det t.ex. låter inför ett val? Man pratar i media om hur olika uttalanden och händelser kommer att påverka utgången - hur det kommer att få "väljarna" att tänka, och i förlängningen rösta. Och vilka lyssnar? - Väljarna...som förstås påverkas av att höra hur de påverkas. Hur de påverkas av att höra om hur de påverkas vet kanske ingen exakt - men det blir en rundgång - en sorts navelskådning - av det hela!

Och ingen ser en film utan att ha googlat den, kollat IMDB och sett trailern. Man läser på nätet om sina krämpor - och tycker läkaren - när man väl går dit - att det är ngt annat än vad Google säger, så protesterar man... Vill det sig illa så har man dessutom INGEN käll- eler självkritisk förmåga, utan både vad det gäller hälsa och historiska och vetenskapliga fakta så accepterar man de mest befängda konspiratoriska och långsiktiga idéer som fakta.

Vi har vant oss vid att alltid, överallt, veta allt.

Och det finns en sorts hybris i det där. Vi tror liksom att det ska vara så. Tror oss om att ha koll också på det som det inte går att ha koll på. Saker som Guds existens - som inte är en mätbar storhet - behandlas som något som ska bevisas, vetas - både av troende och av ateister. Och saker som evolutionsteorin - som har en del hål, även om den har många bevis också - blir också ett "faktum", något vi "vet".

Och alla tror att de själva vet allt - och slutar lyssna på auktoriteter. Man kan på fullt allvar gå i debatt med de mest pålästa och högutbildade med argument som "...tycker du, ja!". För kunskapshybrisen i kombination med samtidens farsot - individualismen - gör att ingen ju behöver ha ngn auktoritet utanför sig själv och wikipedia...

Det enda vi inte längre vet är hur man säger "jag vet inte"...

Och vi har fått för oss att kunskap alltid är bra.

Men kunskapens träd var "på gott och ont". Det finns baksidor. Det finns frågor vi kanske inte ska söka svaret på, eller någonsin kan få svar på. Jag är till exempel inte säker på om forskare bör ge sig in på livets byggstenar som i stamcellsforskning och genmanipulation - inte omedveten om potentiella fördelar, men skeptisk till om vi verkligen VET vad vi ger oss in på...

Och.

Områden som kräver en viss ödmjukhet. Där vi kan ha en uppfattning, visst - men också acceptera och respektera att andra tycker, tänker, tolkar annorlunda. Där vi måste inse att inte allt går att veta.

...så vitt jag vet, iaf...

Rondellkonst

Rondellhundar har ju funnits snart överallt - men i övrigt tenderar rondeller att vara ganska tråkiga saker - med undantag t.ex. för potatisrondellen i Mjölby m.fl.

Men. Nyss hemkommen från ett besök hos min till Landskrona nyflyttade fader kan jag meddela att där har man gått in för att göra rondellerna till ngt extra. Med skulpturer och planteringar, stensättningar och miniparker så är ingen rondell den andra lik, and I luv it! Kul grej att profilera sin stad med oxå...

Googlade fram ett par bilder:


 
 

Pelle är modigare än Anja.

Ja. Jag tänkte se om jag kan börja blogga igen.

Det har gått ett tag sen sist - och det finns orsaker till att orken tröt, som eventuellt kommer i ett inlägg vad det lider, men tills vidare blir det annat - smått & gott, högt & lågt, nördigt & skumt, politiskt & religiöst. Vi får se!

Till min stora förvåning ser jag att min obefintliga uppdateringstakt till trots, så har jag ändå de flesta dagar 2 eller 3 besökare. Vet inte vilka ni är - men tack för det. Vet inte om ni är hängivna eller tröga, dock. ;)

Nu till dagens egentliga tema:

Anja.
Hennes sommarprogram blev ju en av sommarens stora snackisar. Och jag vill bara påpeka två saker i sammanhanget.

1. Nej. Det var inte modigt att komma ut.
Det må va betydelsefullt för HBTQ-rörelsen osv, men ärligt talat krävs inte så mkt mod för att som redan känd och älskad komma ut i dagens Sverige. Det är snarare så att det är ett ganska säkert sätt att få en massa credd... - Och lovord för sitt mod och sin ärlighet, att man vågar stå för den man verkligen är osv...
Det är annat för Pelle, 22, i Mellerud...
Att komma ut i nån byhåla i skogen - det är modigt - oavsett politiska eller religiösa åskådningar kring homosexualitet så måste man ju erkänna det. Och nånstans önskar jag att det fanns ett sånt perspektiv på Anja, Kajsa & company - att deras "mod" inte blev så uppsnackat, helt enkelt...

2. Det är bara homosexualitet som är "modigt".
Eller hur?! När någon - känd eller inte - kommer ut som gay så talas det om att man äntligen insett vem man egentligen är, och om modet att stå för det, och för den man älskar osv. Och det må va så, eller inte - se ovan... ;)
Men.
Tänk dig följande scenario: Jonas Gardell sommarpratar, och säger: "Jag har efter alla dessa år plötsligt insett att jag INTE är bög - att det bara blev så, och nu har jag träffat en KVINNA som jag vill leva resten av mitt liv med."
...undrar hur mkt credd han skulle få då, och hur mycket det skulle spekuleras om att han gått med i nån fundamentalistisk kristen sekt som hjärntvättat honom medelst förbön... Att gå åt DET hållet är liksom suspekt - medan att gå från hetero till homo är "modigt"
Eller hur?!

Och.
 
Igen.
 
Oavsett religiös eller politisk hållning i frågor om sexualitet -  nog borde man väl kunna hålla med om att det är lite skevt???
 

Veckorapport

...ibland rusar lixom allt bara på och plötsligt är veckan nästan över och allt har flutit samman i ett sammelsurium av intryck, tankar, sömnbrist, samtal, människor och jobb.

En sådan vecka ligger bakom - i säng runt midnatt tisdag till fredag och uppe före 6 om mornarna... Kalendermissar som lett till oväntade, men trevliga, men tidstjuvande, möten mm.

Och idag gäller predikoförberedelser - ska till U-hamns Pingstkyrka imoron. Kul!

Såna dagar är det gött att plötsligt stöta på ett gött band med bra texter som man ditintills lyckats missa... Så har man ågot att nynna med i när man jobbar...




En av de tyngre lovsånger jag hört, tror jag... :D

Titta på bilder

Ligger medvetet lågt på bloggen ett tag av diverse orsaker.
Under tiden är du välkommen in på min nystartade fotoblogg där ambitionen är att publicera en bild per dag, minst, utifrån givna teman...

Klicka HÄR för att komma dit!
Ses!

En i taget, tack!

Ringde vårdcentralen igår morse, lite för säkerhets skull, eftersom det ju är stängt i helgen...

Har nämligen hostat, snörvlat och varit hängig några dagar nu, och haft ont i halsen som inte gett med sig, o funderade därför på eventuell halsfluss uppepå allt annat. Fastän jag just inte haft nån feber att tala om, men så har det varit för mig förut. Jag la fram denna teori för sköterskan som svarade, och undrade om jag borde tittas på.

Jag fick till svar att har man inte brukar hosta och snörvla av halsfluss - alltså var jag antagligen bara förkyld.

Så må va fallet - men vad hindrar att man har flera sjukdomar/virus/bacillusker samtidigt? Det måste välan för i allsin dar gå att va sjuk på flera sätt samtidigt?

Hur förklarar vi annars Alexander Bard?

Bifogar mobilkort på svalget, så kan ni ju bedöma själva...

Lite rött är det väl?

Bibeln är bara en bok

Hajade du till nu, du som tror på Bibeln?
Schleten bibel!...tänkte väl det. Ändå är det ju på sätt och vis sant. Pappret, pärmarna, trycksvärtan, bokstäverna i sig är ju inte annorlunda än de i någon annan bok. Budskapet är livsförvandlande, upprättande, frälsande - men själva boken är ju på ett sätt bara en bok.
Få hävdar nog idag en bokstav-för-bokstav-inspiration ens bland oss som ändå i någon form är "bokstavstroende", utan vi är medvetna om de mänskliga sidorna i texten och att den för att förstås rätt idag behöver tolkas - läsas utifrån sin tids kulturella och sociala sammanhang osv. Ändå känns det lite knepigt att säga "Bibeln är bara en bok".

Tänk då på muslimerna. Som faktiskt tror på en bokstav-för-bokstav-inspiration av Koranen. Den är i sig själv helig för dem på ett helt annat sätt än Bibeln för oss kristna. Den är snarare inkarnerad än inspirerad och kan egentligen inte översättas - bara "tolkas" - till andra språk än arabiska.

Så när Terry Jones, den stollen, bränner Koranen, och sedan ställer sig oförstående inför reaktionerna i bl.a.Knäppgök! Afghanistan, med flera döda som följd, och säger "vaddå?! Jag har ju bara bränt en bok" - så gör han sig mer än lovligt dum. Eller så är han så inskränkt opåläst korkad att han menar precis vad han säger.

Man kan ju bli så märkligt blind av att ha sanningen, nämligen. Och då menar jag det inte på något vis ironiskt, som "...av att tro sig ha sanningen" eller så... Utan: Vi kristna som har kunskap om vägen till Gud, som har tillgång till Guds Ord och som tror på Honom som säger sig vara SanningEN - vi blir ibland lite blinda för att andra inte tror som vi.

Lite respektlösa. Vi lägger våra normer, vår insikt, vår tro, som mall över andras, och förväntar sig att de ska tänka som vi gör. Som med Koranen och Pastor Terry - att ta med sig vår syn på Bibeln som på ett sätt "bara en bok" in i en debatt om koranbränning är inte bara respektlöst och okunnigt - det är direkt dumt.
Men vi gör så. Säger t.ex. "man ska inte göra si eller så, för det står i Bibeln" - som om det vore ett argument för den som inte tror på Bibeln! Då kanske vi behöver först förklara varför Bibeln är värd att lyssna på öht...

Nånstans måste vi kanske börja om. Möta människor där de är, i de frågor som de redan har, komma till mötes, inte komma uppifrån.

Det handlar inte om att urlaka budskapet eller om att vi ska sluta citera Bibeln - men gång på gång förväntar vi oss respekt och tilltro utan att ha visat något av det själva först, och då är vi kvar på Korsriddarnivå vad gäller respekten för andras liv och tro - och det är inge' bra...

Tycker jag.

Paulus och jag.

Min broder P, som skrev 25% av Nya Testamentet, skrev en sak en gång som jag funderar på då och då.
Såhär skrev han, i 1 Kor 9:27: "...jag vill inte predika för andra och själv komma till korta."


Sammanhanget är att anstränga sig till sitt yttersta för att nå ut med budskapet om Jesus - att göra allt, vara allt, offra allt.

Och det måste väl vara ett bibelord som varje predikant bryter mot. Nu är det ju inte ett bud eller en befallning på det sättet, utan bara ett uttryck för en föredömlig livshållning. Men ibland känns det som att vi som predikar lägger det som mall eller krav över oss själva - eller som att andra gör det...


Och nu ska jag avslöja en yrkeshemlighet: Predikanter är inte perfekta. De heller...

snyggingKlart vi predikar för andra - och, för den delen, oss själva - och ändå kommer till korta! Skulle vi upphöja den principen till lag tror jag inte det skulle bli särskilt mycket predikat alls. Skulle perfektion vara ett krav skulle iaf alla ärliga pastorer, predikanter och präster avgå direkt. Vi vet det här - och kanske att vi brottas mer än många andra med frågorna kring vilka vi är och hur vi lever - just för att vi vet att vi förväntas "inte komma till korta". - Kanske är det därför en annan broder skriver: "Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom" (Jak 3:1) Och det kanske är därför jag har hört mer än en pastor säga att han avrått sina barn från att bli pastorer...

Och när man vet att det är så, då är det skönt att veta att det inte är jag som är budskapet. Det är inte vad jag tycker eller har upplevt som är sanningen. När jag förkunnar står jag på Ordet, och Ordet är sant, Ordet påverkar och Ordet ger liv - gör allt det där jag ändå inte kan göra och är allt det där jag inte kan vara.

Se'n är det ingen ursäkt för nå'n form av slapphet.

Och broder P må ha sagt: "Ta mig till föredöme, allesammans" (Fil 3:17).
Men där är inte jag.

Och den dag jag tror något annat undrar jag om jag är lämplig som föredöme alls, faktiskt...

Efter katastrofen

Drömde inatt om nån sån där vag utplåning av stora delar av mänskligheten.

Ja, jag drömde inte om att utplåna mänskligheten, alltså, om nån trodde det - även om vi kanske alla har dagar när det känns ungefär så...

Vad jag drömde var att jag var en av de överlevande efter nån form av epidemi (?) som dödat stora delar av mänskligheten, och jag och några till befann oss på jakt efter någorlunda trygg vistelseort på landsbygden.


Fick mig att tänka på katastroffilmer under morgonen, och hur absurda de är, egentligen.
Här snackar vi undergång!

Jag älskar visserligen katastroffilmer. Det är nåt med alla effekter, de hjältemodiga uppoffringarna och vissheten om att hjältegänget överlever som attraherar, tror jag.

Men visst är det absurt med de överlyckliga sluten?!

Det är ju då det hårda livet börjar, lixom. Visserligen har man överlevt katastrofen, men nu ska man fixa en helt ny verklighet där allt är sabbat. Utan infrastrukturer, fungerande myndigheter och sjukvård, t.ex. - Och det i en värld där det rimligen borde ligga döda människor i högar med allt vad det innebär av smittorisker osv...

Skönt då att veta att när jorden går under på riktigt en dag, då väntar en ny verklighet för den som tror - där det faktiskt finns fog för överlycklighet!

Jesus var nog ganska töntig

Jag undrar ibland över vår sinnessjuka fixering vid att  göra allt så häftigt i kyrkan.

Med ambitionen att locka ungdomar - både redan frälsta och de inte så frälsta - så vill vi erbjuda något fräscht, något som inte känns töntigt eller gammaldax. Musiken ska va bra, det ska va tempo, humor, film, multimedia, ljuseffekter, rök, talare från utlandet, lovsång på engelska, coola människor i coola kläder på scen och helst ska det va ett koncept, med logo och ett flashigt namn - på engelska.

Nu talar jag inte så mkt om lokala ungdomssamlingar, som den i frikyrkorörelsens ekonomi och statistik insatte redan insett, utan om konferenser och satsningar av olika slag. Se'n har vi lite samma tänk hemma, även om vi inte förmår genomföra det till samma grad.

Och. Jag undrar om vi kanske går lite vilse i röken och lasershowerna.
Om vi nånstans djupt inne e lite rädda att vårt budskap egentligen inte är tillräckligt attraktivt, och därför måste paketeras i flashigast möjliga hajpade låda... Eller kanske vi bara ville väl och kom snett ändå.
Wow, alltså - ljusshow - nu bara måste jag bli kristen!
För. Jag är lite rädd att hajpen kommer i vägen. Att den förstärker tendensen som redan finns hos tonåringar att vara ganska känslofixerade och rotlösa. Att vi lär dem att möten med Gud är något ascoolt och tufft som oftast ackompanjeras av dunkande musik och blinkande ljus - så till den grad att vi berövar dem förmågan att leva en vardagslunkande normalkristendom. Att vi kanske rent av blivit häftigare än världen utanför. Blivit bättre än nån annan på att skapa häftiga events. Lyckats bli huvud och inte svans - som vi talar om ibland. Men huvud för vaddå???!? Underhållningsbranschen?

Jag vet inte vad jag ska tycka, faktiskt.

Visst ska vi ha fräscha grejer, och visst ska folk som kommer in första gången i en kyrka kunna erbjudas något förvånande coolt - men är det förpackningen eller innehållet som ska imponera?
Visst ska musiken vara bra och medryckande - men vart går gränsen mellan hängiven lovsång och masshysterisk endorfinkick?
Visst ska vi använda ny teknik, ny musik, vara i tiden i språk, utseende osv - men finns det en risk att vi är mer i tiden än nån annan till sist - att vi blir nån sorts jetsettare, där den som ska va med också måste vara ultrahipp och ha "rätt" kläder, språk och uttryck för att passa in?

Vad händer med invandraren? DAMP-killen? 13-åringen som har svårt för språk, och nu ska tillbe på engelska? Den finnige nörden med dåligt självförtroende? Den hörselskadade som inte klarar ljudnivåerna? Den utan pengar som inte har råd att va med och betala rökmaskinerna?
Vad händer med vardagen hemma? Känns den ännu gråare - pastorn ännu tråkigare - verksamheten ännu töntigare, och till sist - tron ännu svårare att få ihop??
...eftersom kontrasten mot när jag var på konferensen blir ännu mkt större.

Finns det en orsak till att Jesus inte valde vår tid att komma till jorden - alla multimediamöjligheter till trots?

Fanns det en orsak att han lät sig födas in i en snickarfamilj i en avkrok, och inte i en hipp miljonärsfamilj med eget beachhouse vid Medelhavet?

Suck!

Jag mest bara undrar, är kluven, och saknar svar! Oroar mig utan att riktigt kunna sätta fingret på för vad...

Någon som vill ge mig svar?

Radiotips

Hörde i eftermiddag ett program på utmärkta P1 - här spelas ingen skvalradio, inte...
En livsberättelse om/av en kvinna som blev påkörd av ett tåg som 20-åring.

Inget spektakulärt, bara ett väl berättat livsöde, med tankar om Gud mm, som jag härmed rekommenderar!!


Lyssna här.


För övrigt tillönskas alla en God Jul!

Min dramatiska dotter.

Jag har ett hatobjekt bland de senaste årens schlagers - Timotej och "Kom kom kom å ta mej" eller vad den nu heter... - Bloggade om det för ett tag se'n - kan läsas här. (Men länken till svt är visst borta nu)
Detta vet ju ungarna, och när de på skolan i våras skulle gemensamt dansa till eländet så missade de få chanser att tralla på låten för å reta sin åldrige far, även om de nog inte hundraprocentigt fattat vad det är jag inte gillar.

Men. Häromdagen kommer mellanbarnet och berättar att hon skrivit en ny text, en som jag nog kommer att tycka bättre om... Och det gör jag, även om den onekligen är präglad av hennes dramatiska ådra och hennes förkärlek för att i ord och bild teckna nödlidande barn. Inte något man på något sätt vill ta ur henne, men man vet inte riktigt vad man ska göra av det heller om man ska va riktigt ärlig.

Nåväl. Här kommer hennes text: (mellan textraderna i versen måste ni komma ihåg att man också ska sjunga na-na-naa-na-naa-na-na)

Fattiga barns hopp tar slut
när de slängs på gatan ut.
Min sång handlar om små barn
som lever utan hem i stan.


Men vintern kommer ju,
det går så väldigt fort.
Så lägg din hand i min,
vi måste göra nått.


Kom, kom, kom medan
som-som-sommaren hänger sig kvar
så vi hinner bygga ett hem för alla stackars gatubarn
Kom, kom, kom, det finns
dom, dom, dom som tigger på gatan var da,
ta min hand så gör vi så att de barnen mår bra!


Gatubarn vill ha ett hem.
Det är väldigt synd om dem.
Sover mellan soptunnor,
längtar hem till far och mor.


Det struntar andra i,
men inte du och ja!
Nej det gör inte vi,
de borde få det bra.


Kom, kom, kom osv...

Visst är den bra mycket bättre!

...och visst känner man att man vill hitta nått sätt att göra nått mer, och visa henne att vi kan göra något konkret... Vi har fadderbarn, och funderar på ett till, men kanske ännu något mer som tar det från dramtiserat, känsloengagemang till något konkret och verkligt - vet bara inte riktigt vad, gatubarnssafari känns ju inte som nån bra idé heller...

Religion och våld

En ensam man!Nu har självmordsbombarna nått den kalla nord. Föga förvånande, och bara att vara tacksamma för att nått gick fel så att sprängningen inte skadade någon annan än den stackars förledde Taimour Abdulwahab.

Men. Efterspelet är intressant. Tänker på två saker, som lite granna hänger ihop. Dels var rubriken i DAGEN dagen efter ett citat av Elisabeth Sandlund "Sann religion har inget med våldsdåd att göra" och dels tänker jag på alla förbehållslösa fördömanden från imamer och andra muslimska ledare dagarna efter.

Vi talar ändå om en religion som likt ingen annan spreds med vapen i hand redan från början... Och som har bra många anhängare - också mullor och imamer - som anser våld, självmordsbomber och väpnat Jihad mot alla som inte är muslimer vara inte bara OK, utan bra och hedervärt.

Och med all respekt för en massa fredsälskande  muslimer så känns det bara inte riktigt ärligt eller sant med uttalanden om att "det finns inget i Koranen som försvarar mord på otrogna" eller om att alla Jihadister och självmordsbombare är förvirrade extremister utan sann muslimsk övertygelse.

Som att Islam dels vore en enda enhetlig religion och dels som att den egna, kanske västerländskt anpassade, tolkningen är den enda rätta och allenarådande. En förvirrad och sekulär man???Jag menar alltså inte att varenda muslim är en potentiell terrorist, men att det i världen finns gott om folk som just utifrån en stark religiös, muslimsk, övertygelse, är det, och att representanter för sveriges muslimer inte är riktigt sanningsenliga om de hävdar nått annat!

Det vore ärligare att isf säga att "som jag/vi tolkar Koranen är våld förkastligt, men tyvärr finns det andra som tolkar annorlunda". Som kristen vill jag inte förknippas varken med korstågens slaktande eller "God hates fags"-pastorn borta i USA, men jag kan inte neka till att det fanns/finns starka religiösa skäl till deras handlande. Kanske inte uteslutande kristna/religiösa skäl, och inte tolkningar jag själv står för, men ändå 'kristna' orsaker till det...
En förvirrad och dum sekulariserad nisse????
Säger jag  nått annat säger jag ju att bara min egen tolkning är sant kristen - och att Arn & co t.ex. inte var kristna egentligen. Bättre då att säga att jag inte håller med, och att deras tolkning får stå för dem. Eller?

Och det för oss till fru Sandlunds uttalande om att sann religion inte har ngt med våldsdåd att göra...
Ingår det alltså i definitionen av religion att vara fredsälskande och pacifistisk? Eller? För det kan ju, om hon har rätt, bara vara falsk religion som utövar/uppmuntrar till våld?! Och som jag ser det kan man säga så om kristen tro - att "sann kristendom har inget med våldsdåd att göra" för så tolkar jag Bibeln - men hur är det då med talibaner och andra (eller de kristna korstågarna) - är deras övertygelse alltså egentligen inte religiös, utan något annat? Och andra religioner, som kanske rent av tillämpar människooffer - är de alltså inte religioner?

Struntprat, helt enkelt! Klart en religion kan vara våldsam! Man kan väl tro på en våldsbenägen slaktargud och tro att man bör leva så själv oxå. Kanske ingen trevlig religion för omgivningen, men likväl en religion!

Lite kul iaf?!Och hur är det med våld i gott syfte? Tänker på Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen, som var med och planerade ett attentat mot Hitler... Han var själv skeptisk och i grunden pacifist, men menade att Hitler var så ond att han hellre riskerade att själv hamna i helvetet för mord än att se Hitler fortsätta. Var det alltså ett utslag för falsk religiositet? Säger inte att jag håller med den gode Dietrich, bara att det inte går att resonera så banalt och förenklat som Sandlund gör i Dagen.


Man kan ju också fundera på vad vi isf menar med sann religion. Som jag ser det finns det bara en enda sann religion, och det är tron på Jesus. Den är sann därför att den ensam har sanningen om Gud, människan och tillvaron. Den ensam leder till ljuset, till evigheten, till himlen. Det är utifrån de kriterierna vi kan säga att en religion är sann - för det är de frågorna religionen ger svar på.
Och oavsett hur fredligt icke-våldslig en gren av Islam än kan vara så räcker det inte för att göra den sann i den bemärkelsen. Heller.

Classy!

...eller inte:
Bilden är med i tävlingen om årets roligaste blocket-annons - det finns mer vansinne att se där!

Å ena sidan på den andra...

Det är ju bra att köra efter sin förmåga så här i halktider...
Synd, bara, att förmågan är så liten hos en del - som damen jag låg bakom på väg för att hämta frun vid bussen idag. Det är 70-väg med ett par snäva kurvor som just inte går att köra mkt fortare än så i heller - och så här års kan det ju vara klokare att bromsa in än att köra av vägen.

Det är väl iofs det smartare valet året runt, när man tänker på saken...

Men. Man kanske inte måste ner i 45?!!

Kurvan ifråga är visserligen snäv och helt skymd, så en fartsänkning är befogad - men vad spelar det för roll, när mänskan genom hela kurvan ligger med typ halva bilen i mötande körfält???!!!

Ännu ett bevis på att den där evolutionen inte riktigt funkar som den borde...

Zommad kärlek

Är lite småkär i zoomen på vår nya kamera, det erkännes!
Har länge velat ha en bättre kamera - eller: en bättre fungerande kamera...

Egentligen är ju systemare det ultimata - men samtidigt onödigt nästan alltid för den fotografering vi gör, och att släpa med flera objektiv är ändå lite bökigt; så blicken vändes mot långzoomarna i kompaktkamerasortimentet.

Och. Nu är vi ägare till en Nikon Coolpix P100, med 26X optisk zoom, och det känns bra!
Så här blir bilden om man sitter i hörnet av vår soffa och har full vidvinkel:
Sitter i soffan med full vidvinkel.
Och med full zoooooom:
Sitter fortfarande i soffan!

Nämen!

Det trodde jag väl aldrig!
...inte detta, att jag skriver ett nytt blogginlägg, även om ett kors i taket kanske känns befogat för de trogna få som längtansfullt varit inne här dagligen och sökt efter nya korn av vishet från den källa som flödar ur mitt inre, utan det jag tänker säga nu:

Jag såg just en svensk film, dessutom med Kjell Bergqvist, och tyckte faktiskt rätt bra om den!

Visserligen har man anat ett visst hopp för framtiden sedan "Låt den rätte komma in" kom - den bevisade en gång för alla att svensk film inte måste vara pinsamt dålig och stelbent agerad, även om man ibland tyckt det.

Men Kjell Bergqvist hade jag inget hopp för - det känns som att han lixom alltid spelar samma roll, och låter som nån ur Jönsonligan vad gäller trovärdigt levererade repliker, men här känns han faktiskt på riktigt - man rent av får lite sympati för honom... Vet inte om det beror på att han spelar sig själv, typ... ;)

Vilken film?

Bröllopsfotografen. Inte det mest lysande jag sett, men i största allmänhet en oväntat trevlig upplevelse.

...snart börjar jag väl, ve och fasa, titta på Beck oxå...

13!

Idag har jag varit äkta man i 13 år, minsann...
...och det känns fortfarande som en bra idé!
De e bra!

Tidigare inlägg
RSS 2.0