En enda framtid?

För ett par veckor sedan var jag mest läst på Dagen.se med den här artikeln.
 
Skrev om saker jag funderat över till och från i några år - och som jag förstått mer och mer att jag inte var ensam om att fundera över. Responsen på insändaren säger samma sak. strax över 1800 "likes", 67% av de röstande på sidan håller med, och mkt kommentarer både på dagens sida och där den delades på Facebook.
Vilt främmande människor har ringt, mailat och skrivit brev för att uttrycka sin uppskattning, och under de första 3-4 dagarna efter publiceringen ramlade det in 30 vänförfrågningar på FB. Och visst, en del av dem är nog mot alla modern musik och läser in ett motstånd mot dunka-dunka i min artikel som inte finns där. Men det är ändå en rejäl respons, något annat går inte att påstå...
 
Jag hade kallt räknat med respons också - men inte med bara medhåll.
 
Nåja - det var det ju inte bara, heller - en kollega valde att kommentera med "Get a life, bro!"  - Moget och uttömmande. Andra talade sig varma för/om Hillsongkonserterna som råkade vara just den veckan - dock utan att egentligen adressera de frågor jag ställde.

Den "mogna" kommentaren fick dock Andreas Nielsen, pastor i Hillsong Stockholm att kommentera och beklaga den attityd jag bemöttes med. - Vilket ingav hopp om en fortsättning och kanske rent av ett konstruktivt samtal - dock nöjde han sig med att lite längre ner i tråden också beklaga att Dagen publicerat och gett mig en plattform - och hela den tråden raderades sedan - antagligen pga den inledande kommentaren.

 
 
Så den enda kvarstående offentliga kommentaren från de sammanhang som kan uppfattas som kritiserade - även om jag var tydlig med att de var bara exempel på något större - är Nielsens kommentar på söndagkvällen; inklistrad här till vänster...

I övrigt har jag fått höra att det raljeras om mig bakom min rygg av en del kollegor, och sett en del inlägg på facebook som utan att nämna mig eller min insändare ändå luktar som kommentarer till den.


Och nog trodde jag en del skulle tycka att jag var ute o cyklade - men jag hade allt väntat mig NÅGON form av seriös respons också - att folk från t.ex. Hillsong, eller någon från t.ex. konferensledningen för Pingst Pastor skulle berätta hur de tänker kring sakerna jag tog upp.
 
Men icke.

Och jag finner mig vara oväntat besviken - känner att de tänkbara respondenterna sjunker i mina ögon; att mitt fötroende för dem och därmed det de gör naggas i kanten - hade faktiskt hopp om att få svar som kunde få mig att få ökat förtroende för dem - men nä....
 
 
Att liksom bestämma sig för att ignorera inte bara mig, utan alla de som gillat och läst - att bestämma sig för att - som det kan uppfattas - skicka signalen att man minsann har så fullt upp med att frälsa människor (- till skillnad från undertecknad, då?) att det här är ointressanta frågor... Inte snyggt, helt enkelt!
 
En ungdomspastorskollega delade artikeln och uttryckte sitt gillande - och i tråden under delade Pontus Tunhav från Gilead sina tankar - och det ska han ha heder för.

I övrigt - nada!


Och man (Hörnmark/Alm) hade tid att ge svar på en insändare publicerad efter min - så tid har funnits, men tydligen har det inte varit prioriterat.
 
Och då antar jag att man inte håller tyst för att man håller med. För då hade väl inte pastorskonferensen sett ut som den gjorde - för jag VET att vi var flera som redan förra året skrev om precis de här sakerna i våra utvärderingar av konferensen.
 
Så. Nu när fortsatt offentligt samtal uteblev kände jag nån sorts behov av att skriva av mig lite frustration och utveckla frågorna lite - o även få med saker som sagts i debatten av medhållare...
 
Jag skrev om flera saker - men i sammanfattning:
* Likriktning - att man för en "signalpolitik" att det är ett stuk som gäller - EN väg framåt som ÄR förnyelsen - det är det som gäller om man ska vara fräsch och nutida.
* Den stilen har sina problem - volym, ljus och engelska texter. Dessa sammantaget kan göra gränsen mellan tillbedjan och konsert väldigt flytande.
* De sakerna tillsammans skapar en brist på delaktighet - särskilt som man inte tycks vilja anpassa sig efter målgrupp.

Och om vi ser på de sakerna lite till, då...
Volym...
Det är för ofta för högt. Konstigare är det inte. Det finns rent medicinska gränsvärden som inte är fråga om tycke eller smak, utan om vad som helt enkelt är farligt.
Också vad gäller volym är det ju en fråga om målgrupp - yngre öron är känsligare och kan få skador som inte märks förrän om 15-20 år - och då yngre samtidigt är minst troliga att själva tänka efter före blir det upp till arrangörer och ljudtekniker att se till att nivåerna inte är skadliga.
I exemplet PingstPastor är det också självklart att volymen är för hög när det finns folk som inte kan vara med pga hörselskador - eller som den kollegan vars hjärtrytm stördes av de tunga bastonerna... När man lätt ser 8-10 pers som längst bak håller för öronen - då är det för högt, krångligare är det inte.
Och jag menar att det dessutom sabbar delaktigheten. Hör man inte sig själv sjunga så slutar man lätt sjunga... Fler bra tankar i ämnet sjunga eller inte hittade jag på den här bloggen. Och på den här.
 
Dock - här har jag fått ett motargument som jag köper - att folk som inte är vana att sjunga lättare sjunger med just om de inte kan höra sin egen röst. Så OK - med bibehållna rent medicinska förbehåll - i de sammanhang som är riktade mkt till folk som inte har kyrk- och sångvana - där man tar mötena till nattklubben och riktar sig till den "publiken" - där kan volymen ha ett syfte.

På pastorskonferens gäller dock inte det. Och en vän och kollega frågade vid mixerbordet om det inte gick att sänka lite. Han fick till svar att Erik (lovsångsledaren) bestämt att de skulle maxa...
Svårt att tolka det som annat än att man iaf liiiite vill visa hur slipstenen ska dras - köra den maximala Hillsonggrejen. För inte handlar det om att anpassa sig efter målgruppen - de som är där - och på bästa tänkbara sätt leda just dem i lovsång!?! Pastorer brukar ju iaf inte ha problem med att höra sin egen röst...
 
Ljus...
Att ljussätta lokal och scen vackert kan ses som en del av tillbedjan och av själva "lovsångsupplevelsen." Men. Att hävda att det inte finns minsta risk att det kan medföra en ökad konsertkänsla på bekostnad av
 
delaktighet och fokus på tillbedjan är väldigt naivt i mitt tycke.
Lokalen hålls nedsläckt, ljusen koncentreras där framme. Riskerar inte det att signalera att det är där - där framme - som det viktiga händer??? Och stroboskop, discoljus mm som far runt ut över publiken? Tycker inte det är konstigt att t.ex. mina ungdomar faktiskt tyckte det störde mer än det tillförde.

...och då har vi inte ens gått in på suggestion - vad ljus och ljud GÖR med oss - hur det kan användas för att skapa stämningar och få oss att känna saker. Riskerna med sånt är inget att ignorera eller vifta bort med enkla formuleringar om att "det handlar om nåd och hopp som människor får uppleva" - och det är ju mycket möjligt att sammanhang som Hillsong har jättebra svar på de frågorna - jag utgår faktiskt från att man då och då stannar upp och tänker och försöker analysera vad man gör. Och de som då kör det stuket borde ju vara de som tänkt mest på det - som analyserat och vet vad de gör och varför.

Men de som kommer i andra vågen - alla copy cats, alla som "lär sig" på konferenser hur det liksom "ska" vara och hakar på - de har ju inte gjort den resan. De har inte analyserat eller jobbat med att hitta ett lagom...

Och varför de som (förhoppningsvis) har svar att ge inte delar med sig av dem är för mig en gåta!
 
Engelskan:
Har själv inga problem alls med engelskan. Har bättre engelska än genomsnittet och kan tycka att en del översättningar är halvdana och om man vant sig vid den engelska versionen så uttrycker den svenska inte samma saker.
Så jag förstår på många sätt problemet. Men vidhåller det jag skrev: tonåringar - särskilt de i nedre tonåren - har inte så bra engelska som en del tycks tro. Och då kan man hävda att det inte spelar nån roll - att Gud förstår ändå och att många fattar innebörden i det man sjunger även om man inte kan vartenda ord..
Men det tunnar ut - och det gör lovsången till något annat, där det alltså inte egentligen spelar roll om jag vet vad jag sjunger - samtidigt som vi annars beskriver lovsång som kärlekssånger till Gud eller böner med musik till - och nog vill vi annars veta vad vi säger när vi ber eller förklarar vår kärlek???
 
...och när man mellan sångerna - även de på svenska - kommer med tillrop just på engelska, som "come on!" eller "Thankyou Jesus!" - då blir det i mina öron ärligt talat lite larvigt. Det blir nån sorts jargong, där man uppenbarligen inte tänker på vad man säger, man är uppe i varv, inne i en kultur, där engelskan liksom är en del av paketet... Så känns det iaf för mig - andra må ha andra förklaringar...

Här kan man ju fundera på om det är en bekvämlighetsgrej oxå. Istället för att anstränga sig fullt ut med översättningsarbete så kan det ligga nära tillhands att tänka "äh, alla kan ju ändå engelska...". Varför man sedan som svensk skriver lovsånger på engelska är ju ngt annat man kan fundera över... För naturligtvis är det BARA för att ens sånger ska få maximal spridning och därmed upphöja Gud så mkt som möjligt. Det finns ingen frestelse ALLS i att få sina sånger spridda... Eller?

Missförstå mej rätt - är inte ute efter att anklaga eller misstänkliggöra människor. Men jag frågar om man bygger en kultur som minimerar såna risker och frestelser eller om man bygger en kultur som lite granna tolererar dem - eller ignorerar dem... Och det gäller alltihop - språket, konsertkänslan, suggestionsrisken...

Varför tangera gränsen? Är det så oundvikligt? Är det "stuket" så eftersträvansvärt att det är värt såna eventuella risker? 
 
Däromkring snurrar också mina sista tankar i detta inlägg...

Det känns som att budskapet som förmedlas är det: Att detta är framtiden. Detta är vägen till seger. Det är SÅ HÄR vi ska göra för att få växande församlingar i Sverige idag. In med lite rökmaskiner, bara, så kommer folket - om vi kan visa att kyrkan kan vara cool! Hipp! Nu!

Självklart VET jag att det inte är så ytligt man resonerar i sammanhang som, som jag kallar det i insändaren, kör "nattklubbsstuket". Men inte allt som funkar på Stureplan funkar i Knäckebröhult! Inte allt man gör på ett håll går ens att genomföra på ett annat... Och jag hör ibland från företrädare därifrån en ton av uppgivenhet och bitterhet - ALLT som har minsta doft av "traditionellt" är passé, föråldrat och fel - man kan va medveten om en del av de risker som jag pekar på, men fnyser liksom åt dem och drar en ramsa om stagnation och allt som minsann är fel med "det gamla" också... Och sen när är bitterhet en bra startpunkt?

Och jag oroar mig för draget av coolhet, det är det bara att vara ärlig med. För när har kyrkan nånsin varit inne och cool? Det har alltid funnits en medvetenhet om att vi inte hör hemma här - att vi är gäster på genomresa, som aldrig helt och fullt KAN höra hemma här eller bli accepterade som häftiga typer - det bör iaf definitivt inte vara ett mål i sig...

Jag är dessutom del av en församling som växer helt OK. Som snittat en ny medlem i veckan i en bit över tre år nu - och 2 av 3 av dem via dop. Som på ca 5 år ökat antalet gudstjänstfirare med 65%. Och det utan att höja volymen eller installera stroboskop. Visst - jämfört med en del andra en blygsam ökning - men hade alla församlingar i Pingströrelsen tagit in en ny medlem i veckan lika länge som vi så hade pingströrelsen varit dubbelt så stor... Så jag tycker inte vi behöver skämmas...
Och jag tycker vi är ett exempel på att det går att vara en växande församling utan att göra sig coolare än man är och utan att vända upponer på ALLT "gammalt" - det går för ganska vanliga sammanhang också - och de små justeringar vi kan ta ära av att ha gjort är dessutom görbara precis var som helst - både i storstad och avkrok - vägen framåt kanske inte MÅSTE vara bara en?
 
 
Ett par stycken har suckat att min insändare ger vatten på kvarnen till dem som på fullt allvar tror att Segertoner är vägen till väckelse och som bromsar förnyelse och att det iom min artikel därför blir en ännu tuffare kamp för dem som vill se förändring i stagnerade sammanhang. Kan vara sanning i det. Ty nog har en del av de inlägg jag läst som gett mig medhåll mellan raderna förespråkat mkt mer av förnyelsemotstånd än vad jag gett uttryck för egentligen.
Men. Att okritiskt springa på i en riktning och haka på trender utan att ställa frågor är heller inte sunt - och eftersom ingen annan offentligt ställer frågorna som mumlas bland många så kändes det ändå värt det...

Att väl motiverade svar som ger styrka åt de som vill förändring och förnyelse inte dykt upp i debatten kan ju faktiskt inte jag rå för...

Kanske kan det dessutom medverka till att en och annan förändringsprocess präglas av mer eftertanke än bitter uppgivenhet, att nån mer tänker först och förändrar se'n - och isf är ju det ngt bra!

Ska sluta nu, tror jag. Tack till dej som orkat läsa hela vägen!

Mångfald är bättre än enfald!
Hellre riskera en aning töntighet än att sälja sig för att vara cool!
Och lovsång där man aktivt ser till att inte flirta med gränserna till suggestion...
 
Kanske är det mina motton?

Skrivit av mig lite till har jag iaf fått göra. ;) 
 
.

RSS 2.0