Ulricheffekten

För inte så länge se'n var Metallica i krokarna igen o hade konsert.

(För dig som bosatt dig under en sten så pratar vi alltså om ett av de största hårdrocksbanden (snackar i lekmannatermer här, fellow nerds) någonsin, som hållit på i över 30 år och ett av de få band som fortfarande fyller arenor med tusentals nästan löjligt hängivna fans. Nu åter till ämnet....)

...och lika förutsägbart som regn på semestern kommer de, kommentarerna om Lars Ulrichs trumspel.

Ofta handlar de om att han "som vanligt" var otajt eller missade några slag - men typ minst lika ofta handlar de om att han var "ovanligt" tajt eller att han hade en bra kväll osv...

Och, eftersom jag bara sett dem live via inspelning + via datorn när de var med big4 i Sverige, så kan jag inte uttala mig om hur bra killen spelar live egentligen - men det hindrar mig inte från att fundera lite - särskilt som jag ju kommit upp i en ålder då man minsan har perspektiiiiiv på saker å ting.

Ty.
 
Jag minns nämligen en tid som ung hårdrockare då Metallica och Lars Ulrich liksom var de som satte standarden för tung och teknisk musik - de var liksom normen mot vilken alla nya band mättes. När Meshuggahs debut kom minns jag att en av kommentarerna jag hörde (faktiskt redan innan skivan var släppt, tack vara kontakter i Ume) var att "de är till o med mer tekniska än Metallica". Välförtjänt eller inte, men M's musik sågs som svårspelad och rytmiskt avancerad. T.ex. talades det om trumspelet i "One", särskilt om bastrummorna vid 3:20 o framåt, hur tajta de var och hur svårt det var att spela dem så distinkt, utan någon "startsträcka" där de första slagen var lite långsammare och off beat...
 
Lyssna själv om du är intresserad:
 
 
Så vad hände?

Från hyllad som avancerad och astajt till ständig hackkyckling.

Kan det vara så att det kom nya och mer tekniska och avancerade trummisar och band, och att plötsligt var det mot dem man mätte de forna mästarna - t.ex. är det väl ingen tvekan om att Tomas Haake i förut nämnda Meshuggah är en helt absurt teknisk trummis som gör grejer som Ulrich väl bara drömmer mardrömmar om, eller att Mike Portnoy (nedan) antagligen spelar One i sömnen - men gör det egentligen Lars Ulrich sämre?


 
För jag funderar på om det inte är iaf en del av vad som hänt. - Man har fått andra normer att jämföra med, och då framstår Ulrich inte längre som övermänsklig - och då letar man fel istället för att höra det goa stompiga, torra trumspel som han faktiskt fortfarande är ganska kunglig på t.ex. i låtar som Sad But True - youtuba den själv, nu får det va nog med videoklipp i det här inlägget.

Och.

Min lilla teori - eller spaning, som de skulle sagt i "Spanarna" är att det är en generell tendens att göra såhär - slänga ut det gamla och börja hacka på det bara för att det nya är mer avancerat eller "bättre" - och att det gamla inte egentligen behöver försämras särskilt mkt för att vi ÄNDÅ ska tycka att det är dåligt...
 
Och det, mina vänner, kan vi fr.o.m. nu kalla "ulricheffekten".

...sen kvarstår iofs ändå möjligheten att Lasse U faktiskt blivit gammal och lite väl nöjd och därför inte längre lägger lika många timmar i replokalen - men det är i det stora hela bara en bagatell... ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0