För inte så länge se'n var Metallica i krokarna igen o hade konsert.

(För dig som bosatt dig under en sten så pratar vi alltså om ett av de största hårdrocksbanden (snackar i lekmannatermer här, fellow nerds) någonsin, som hållit på i över 30 år och ett av de få band som fortfarande fyller arenor med tusentals nästan löjligt hängivna fans. Nu åter till ämnet....)

...och lika förutsägbart som regn på semestern kommer de, kommentarerna om Lars Ulrichs trumspel.

Ofta handlar de om att han "som vanligt" var otajt eller missade några slag - men typ minst lika ofta handlar de om att han var "ovanligt" tajt eller att han hade en bra kväll osv...

Och, eftersom jag bara sett dem live via inspelning + via datorn när de var med big4 i Sverige, så kan jag inte uttala mig om hur bra killen spelar live egentligen - men det hindrar mig inte från att fundera lite - särskilt som jag ju kommit upp i en ålder då man minsan har perspektiiiiiv på saker å ting.

Ty.

 

Jag minns nämligen en tid som ung hårdrockare då Metallica och Lars Ulrich liksom var de som satte standarden för tung och teknisk musik - de var liksom normen mot vilken alla nya band mättes. När Meshuggahs debut kom minns jag att en av kommentarerna jag hörde (faktiskt redan innan skivan var släppt, tack vara kontakter i Ume) var att "de är till o med mer tekniska än Metallica". Välförtjänt eller inte, men M's musik sågs som svårspelad och rytmiskt avancerad. T.ex. talades det om trumspelet i "One", särskilt om bastrummorna vid 3:20 o framåt, hur tajta de var och hur svårt det var att spela dem så distinkt, utan någon "startsträcka" där de första slagen var lite långsammare och off beat...

 

Lyssna själv om du är intresserad:

 

 

Så vad hände?

Från hyllad som avancerad och astajt till ständig hackkyckling.

Kan det vara så att det kom nya och mer tekniska och avancerade trummisar och band, och att plötsligt var det mot dem man mätte de forna mästarna - t.ex. är det väl ingen tvekan om att Tomas Haake i förut nämnda Meshuggah är en helt absurt teknisk trummis som gör grejer som Ulrich väl bara drömmer mardrömmar om, eller att Mike Portnoy (nedan) antagligen spelar One i sömnen - men gör det egentligen Lars Ulrich sämre?

 

För jag funderar på om det inte är iaf en del av vad som hänt. - Man har fått andra normer att jämföra med, och då framstår Ulrich inte längre som övermänsklig - och då letar man fel istället för att höra det goa stompiga, torra trumspel som han faktiskt fortfarande är ganska kunglig på t.ex. i låtar som Sad But True - youtuba den själv, nu får det va nog med videoklipp i det här inlägget.

Och.

Min lilla teori - eller spaning, som de skulle sagt i "Spanarna" är att det är en generell tendens att göra såhär - slänga ut det gamla och börja hacka på det bara för att det nya är mer avancerat eller "bättre" - och att det gamla inte egentligen behöver försämras särskilt mkt för att vi ÄNDÅ ska tycka att det är dåligt...

 

Och det, mina vänner, kan vi fr.o.m. nu kalla "ulricheffekten".

...sen kvarstår iofs ändå möjligheten att Lasse U faktiskt blivit gammal och lite väl nöjd och därför inte längre lägger lika många timmar i replokalen - men det är i det stora hela bara en bagatell... ;)

Förra helgen såg jag två filmer - en hemma i soffan med frun på lördagen, och en på söndagen, i Bergakungens VIP-salong med några andra "gubbar".
Den ena var precis så bra som jag trott efter att ha hört snack om den och läst boken, den andra hade jag sett fram emot och trott skulle kunna vara årets filmupplevelse, men den lämnade typ inga spår i mitt sinne eller minne alls. :(

Den ena var lågmäld och iaf typ baserad på verkligheten - den andra var bombastisk, storslagen och effektfylld - och baserad på en heeeelt annan verklighet. Och kanske blev kontrasterna så extra stora - och därmed besvikelsen på den senare än större - just för att jag såg två så olika filmer så tätt efter varandra...

Den första, som jag härmed sällar mig till rekommendanterna av är Niceville (The Help):

 

Den andra - vars största fel var att den lixom aldrig engagerade - trots massiv förstörelse av fast egendom och intergalaktiska kriser, var Man Of Steel. - Den nya stålmannenfilmen. Frågade mig när jag först hörde om den vad den skulle kunna tillföra en redan väl berättad story; dessutom återberättad för bara några år se'n...
Sen hörde jag att både Christopher Nolan och Zack Snyder var inblandade - och började dregla... Nolan är ju mest känd för Batman-trilogin, som ju är fantastisk, det går inte att säga annat. Mänskligheten, mörkret, de etiska dilemmana, scenografin, fotot, musiken - alltihop är lysande. Och Snyder gjorde Watchmen - som också är fullkomligt lysande med sina mänskligt bräckliga "superhjältar". Så om några skulle kunna få in lite mänsklighet och skit under naglarna på den ju annars ganska glättige "jag-fixar-allt-för-jag-är-från-en-annan-planet"-killen så var det väl de killarna...
Men icke.
Och man rycktes liksom inte med på allvar ens i de häftigaste scenerna - man brydde sig inte, helt enkelt. Och då spelar megabudget och snygga effekter i princip ingen roll alls. Så. Ska du se denna den senare så råder jag till sänkta förväntningar - vem vet, då kanske den känns riktigt bra...