Efter katastrofen

Drömde inatt om nån sån där vag utplåning av stora delar av mänskligheten.

Ja, jag drömde inte om att utplåna mänskligheten, alltså, om nån trodde det - även om vi kanske alla har dagar när det känns ungefär så...

Vad jag drömde var att jag var en av de överlevande efter nån form av epidemi (?) som dödat stora delar av mänskligheten, och jag och några till befann oss på jakt efter någorlunda trygg vistelseort på landsbygden.


Fick mig att tänka på katastroffilmer under morgonen, och hur absurda de är, egentligen.
Här snackar vi undergång!

Jag älskar visserligen katastroffilmer. Det är nåt med alla effekter, de hjältemodiga uppoffringarna och vissheten om att hjältegänget överlever som attraherar, tror jag.

Men visst är det absurt med de överlyckliga sluten?!

Det är ju då det hårda livet börjar, lixom. Visserligen har man överlevt katastrofen, men nu ska man fixa en helt ny verklighet där allt är sabbat. Utan infrastrukturer, fungerande myndigheter och sjukvård, t.ex. - Och det i en värld där det rimligen borde ligga döda människor i högar med allt vad det innebär av smittorisker osv...

Skönt då att veta att när jorden går under på riktigt en dag, då väntar en ny verklighet för den som tror - där det faktiskt finns fog för överlycklighet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0