Tatueringar

Jag har en liten tatuering på min högra axel. En fisksymbol, formad av en törnekrona, är tanken iaf...

Å den är typ Bläckpenneblålila. Ville ha den mörkt, mörkt röd, så gaddaren la i lite svart i sin röda färg, och körde. Men det visade sig att den svarta ju var typ mörkt, mörkt BLÅ-svart, varför tatueringen väl utläkt, och ju äldre och blekare den blir mer och mer ser ut som om nån ritat dit den med kulpenna...

Inte så kul, egentligen, men jag har vant mig, och tänker inte så mkt på det längre, även om det i mitt livs långtidsplanering finns med en programpunkt som heter "fylla i och förbättra min tatuering"... Den är nämligen lite för snäll också... Ty taggarna är lite små. Jag var lovad alla tänkbara förbättringar utan extra kostnad, men när jag ringde om det var han som gjort den pappaledig, av alla (enligt stereotyperna) icke-tatuerarmässiga ursäkter... och innan han hann tillbaka flyttade vi från stan, och se'n har det inte blivit av.

Och fler får jag inte göra, enligt ett förhastat löfte till en förtvivlad kvinna. Min fru, alltså.

Ty hon hade sagt när jag började prata om att göra det att hon inte ville det, på vilket jag svarade "men det vill jag!" - så, när det blivit av bad hon mej lova att inte göra fler, och det gjorde jag. Säker som jag var på att alla hade fel som sa att det var som ett gift och att man aldrig nöjde sig med en enda gaddning...
Men, dom hade rätt, och hustrun var klok som stämde i bäcken (utifrån hennes syn på saken, alltså :( ) - för visst har man blivit sugen igen, och igen, och igen.

När man vet att det just inte gör så ont, och ser nått snyggt motiv så tänker man att "en sån, där..." Men, men, lovat är lovat - jag får tatuera mig som en tokig om jag blir änkling - fatta grymt att som 85-åring börja gadda järnet... Humor!
När jag se'n påpekade att jag inget lovat om piercingar så sa kvinnan i mitt liv "det FÅR du INTE göra!" - eftersom, menade hon, det inte räckat att säga att hon inte ville det när det gällde tatueringar...

Vadan detta ämne, då?
Jo. Vid surfning idag snubblade jag på ännu en rolig idé till tatuering, kanske inte något jag själv vill ha just på det sättet osv, men ändå - läcker idé! - eller?

Tidsfördriv/-därv

Hittade en sajt igår, där man gör sina egna onlinespel, snabbt och lätt...

Så här kan det bli på 25 minuter:

Get Games for MySpace

Mumintroll och Sune

Först: Hurra, hurra, hurra, hurra! Idag fyller Ellika 8 år!!!

...vi har höläsning om kvällarna. Dels läser vi någon barnbibel, och oftast något annat också. För närvarande läser vi, till barnens stora förtjusning, Sune och klantpappan. Och när jag läser den högt inser jag att den hör hemma i samma kategori som Bamse och Mumintrollen.

- Böcker som man hört läsas/berättas med en röst/dialekt som är så specifik att man lixom glider in i den, mer eller mindre omedvetet efter en stunds läsning. Det är för mig nästan omöjligt att läsa Mumin högt utan att lägga mig till med en i finlandssvenskars öron säkerligen riktigt usel finsk brytning.

Läser jag Bamse kommer jag på mig själv med att låta som han ni vet, med Katten Jaaansson.
Och nu Sune. Skillnaden är att jag inte kan härma den dialekten, men hör den i huv'et hela tiden  när jag läser - och det skapar en konstant känsla av att nu läser jag nog fel... - Märkligt!

...och dessutom är det inte så med Astrid LIngdren-böcker, fastän man hört henne själv läsa ur dem typ 943 ggr - ändå glider jag inte in i hennes betoningar och dialekt när jag läser dem högt. - Varför denna diskrepans?

Snö!

Att det kan göra så stor skillnad beroende på när det kommer snö om man blir lessen eller glad...

Mellanbarnet, som började vilja ha snöfall med i aftonbönen typ i september fyller år i morgon, och då minsann vill hon att det ska vara grönt... Så nattens snöfall föll inte i god jord, om man så säger. Tröstade barnet med att SMHI säger att det ska bli regn i em...

Själv har jag varje dag med snö/is/modd/slask/halka denna vinter muttrat över vilket skräp det är med framhjulsdrift.
Det är bara onaturligt och konstigt! Visst - säkert, släpper inte lika lätt Bla, bla, bla... Men när det släpper är ju hela bilen som en val att försöka styra.
...o så kan man inte sladda runt för kuls skull heller...

Tacka vettja Bakhjulsdrift - det enda raka.
BMW har insett det - och kört annonser med texten
"that's why we don't make front wheel drives" och bilderna nedan:





Om inte annat så är väl ändå bilderna ljuvliga?

Pizza, profeter - och får...

Måndag igen.

Traditionsenligt ledig - välbehövt dessutom. Har sovit illa typ 5 nätter nu, mest beroende på en märklig buk, och dessutom varit på 3G, med sena aftnar som följd. Hemma ½2 natten till söndag. Se'n skulle Jona på fotbollscup, med start kl 8 - visserligen tog E-K hand om lämningen, men inte fick man sova ut, inte...

Dock gick det bra för laget, och gossen fick göra mål. Tänker på Klas Ingesson när jag ser honom spela... Nån sa nån gång att "han är bäst i spel utan boll". Och det märks att andra är mer trygga med bollen, har mer kontroll och så - men Jona ser ytor och motståndare, täcker av bra och läser spelet OK, även om han är lite ofokuserad ibland... men, men , han tycker det är kul, och fortsätter han tycka det så tränar han väl upp det övriga så småningom.

I Lördags var jag ju då i A-ås hela dan, men hade inte löst deltagararmband i tron att man skulle kunna köpa lunchbiljetter ändå - men se, det gack icke - så jag fick ta en pizza.
Och det var en av de bästa pizzor jag någonsin ätit. Fast, spröd, nästan seg botten, som utan att vara minsta torr ändå inte heller var ett dugg blöt eller slapp. Gott om fyllning, och fastän det var mycket ost på så droppade det inte en droppe flott, utan det vara bara saftigt, smakrikt och gott. Mumma! Kungen heter pizzerien, som härmed rekommenderas storligen!

Se'n är jag kanske för gammal för att åka på ungdomskonferens - lite för grubblig, sådär. Sitter och grunnar på varför vi gör som vi gör, säger som vi säger och är som vi är, typ...
Det jag grunnade på nu var hur vi lixom värderar olika saker så olika. Till en ungdomskonferens är det självklart, bara, att man ska ha en talare av Marcus Olssons typ, så som i A-ås. - Och han är bra, och en trevlig pojke, missförstå mig rätt. Men när alltid alla talare till ungdomar ska vara fräcka, rappkäftade storytellers med evangelisthjärta så kanske vi i förlängningen berövar dem förmågan att ta in nått annat. Och om vi har som högsta mål att man ska åka från konferensen peppad så kanske vi ska sluta klaga på "konferenskristendom" - alltså att man går i dvala resten av tiden, och sen får sig några kickar då och då när man är iväg på konferens. Det är ju liksom det vi erbjuder - och då är det väl inte så märkligt om det får såna följder... eller?

Naturligtvis är det läraren i mig som talar, iaf lite. Man inser liksom att man med den inriktning man har inte kommer att hamna på de stora estraderna - kunna leva på att resa runt och predika - och det känns just idag lika stora delar skönt, bittert och konstigt. Eller nått... Det vore ju kul, på många sätt - men att jämt fara runt är ju också slitigt. Å andra sidan  - enligt ovan - så tycker jag lite att det kanske vore bra med lite balans - att fler tjänster kom till uttryck oftare och tydligare.
Mackan O är dock en sund herre med insikt om sina begränsningar - så han hade med sig en profet... Stefan hette han, och var helt enkelt med för att komplettera Marcus. Ocjh kanske det vore vägen - fler kombinationsförkunnare, eller dialogpredikningar - vet inte - mest ganska lösa funderingar här, känns det som...

Så. Vi avslutar med några märkliga män som låter sitt behov av tidsfördriv gå ut över oskyldiga djur, närmare bestämt en flock får...
 

The Physics Of Fire

Nu heter ju kategorin här på bloggen "Metal classics!" - och det kanske är förmätet att peka ut nått som en klassiker som bara har ett par år på nacken...
men när det är så löjligt bra som den här platten så kan jag inte låta bli...

Alltså. #3 i min rad av kristna metallplattor blir:
Becoming the Archetype: The Physics Of Fire

Även deras första platta, Terminat Damnation, var bra, och den låt jag hört av deras senaste, Dichotomy,  var också mkt bra.
Men den här är bara så bra. Melodiös Dösmetall åt Göteborgshållet, med lagom mix av känsla och mangel, skrik och rensång. Allt riktigt kompetent genomfört, väl producerat och snyggt förpackat.

Genomtänkta texter, där titeln finns som underrubrik på 4 av låtarna, som tillsammans formar en symbolisk berättelse om frälsningen.

Dessutom har de skägg!

Och är, enligt vännen Pilgrim som turnerat tillsammans med dem, grymt trevliga killar.

En om inte annat blivande klassiker, alltså.

Lyssna på http://www.myspace.com/becomingthearchetype

De va bättre förr!

- Tror jag...

Vi satt igår och pratade om hur fort attityder förändras. Det var jag, frun, och några unga vuxna - och som en av dem sa: "jag är bara 21, och sitter redan här och känner att det var bättre förr" - och lite skönt känns det att höra att man inte måste vara 35 för att tycka att de som är 15 idag är märkliga...

Nu har väl kanske 35-åringar i alla tider tyckt att tonåringarna är underliga - men nu pratade vi specifikt om hur de som nu är typ 15 ser på relationer, kyrka och Gud... och det känns som om så många är så splittrade i sitt fokus att det inte fixar att helt engagera sig i nått alls... De ger sig hän, men ändå inte - hela tiden...
Gasar igång om lovsången är ösig - lyfter händer och är med - men går det i dörrn så är man direkt där med blicken... Händerna är fortfarande lyfta, munnen rör sig, men man ser på ögonen att tanken är nån helt annan stans.
Man ger sig hän i relationer - blir ihop illa kvickt, och går snabbt ganska långt fysiskt - men ser ändå inte relationen som nått långsiktigt - utan "vi får se"-attityden regerar totalt. Håller det så håller det, lixom...

Vilsna tonåringar som kastas än hit, än dit, styrda 100% av det som känns OK för stunden - det behöver inte ens kännas fantastiskt, men bara det inte känns jobbigt eller krävande så är man på. Man vägrar annan vägledning än den diffusa 'känslan', och kommer någon och ifrågasätter minsta lilla så blir man arg.

På väg hem från läger sitter en tjej och en kille och myser - en ledare påpekar att "har inte hon pojkvän hemma?" - och (icke-)parets tillfrågade kompis blir arg. - Det är ledaren som gjort "fel" genom att ifrågasätta det lämpliga i att tjejen har en lägerflirt när hon är upptagen - inte tjejen som bedrar sin pojkvän. Gaaaaaahhhhh!

...och när även en lägerflirt tycks kräva kyssar och tätt omslingrade kroppar - hur ska man då visa kärlek när man träffar nån "på riktigt"? - då måste man nästan ligga med den för att det ska märkas nån skillnad...

Det gör ont att se hur så många - inte alls alla, det är viktigt att påpeka - gör sig själva såna otjänster, satsar på så fel saker och missar så mycket av det verkliga livet medan de har fullt upp med att tro att de lever det...

Tycker att det borde gå att odla en annan kultur i en kyrka - ge andra värderingar, nått att stå på, smak på Gud som gör allt annat ointressant - men ibland misströstar man. Ibland känns det som om denna vrålindividualistiska, zappande, känsloregerade generation alltid kommer att betrakta allt bara som alternativ, och inget som Vägen, Sanningen, Livet. Vissa dagar känns det mera som en utmaning - ett problem som är till för att lösas. Men just idag känns det faktiskt mest hopplöst, och jag grubblar varv på varv kring vad just jag just här med just "mina" ungdomar kunde gjort, borde gjort, kan i fortsättningen göra, annorlunda...

Suck.

Mjölkpaket och Jesus

Började dagen med att försöka bryta mig in i ett mjölkpaket.

Ni vet, dom där som man "öppnar här" genom att vika bakåt och sen trycka framåt, så att det blir ett fyrkantigt hål att hälla ur, sm man sedan kan vika tillbaka och därmed stänga paketet.

Felkonstruerat skräp!

Öppningsproceduren förutsätter ju att man utsätter precis det hörn man sedan ska hälla genom/förbi (ni fattar...) för slitage - vilket alldeles för ofta medför att paketen droppar eller häller snett å vint redan som nyöppnade.

Värst är det med Arlas Klövermjölk - den är några ören billigare än de andra, och återfinns därföre ofta på vårt bord. - De paketen går nästan aldrig att öppna smidigt - och idag stänkte det mjölk över halva bordet när eländet till slut gick upp.

13 sekunder senare välter jag min themugg...

2 minuter senare käkar jag huvudvärkstabletter...

Ungarna: "Vilken otursdag du har pappa!" - Och det var ju så det kändes - "nu har den här dan skitit sej från början - undrar vad mer som kommer att gå fel?"

Men så blev det tid över innan avfärd till skolan, och jag satte mig och spelade en liten stund - sjöng ett par lovsånger, och livet bara kändes gött igen - märkligt hur det kan vända när man fokuserar på annat... Så nu har jag jobbat ett tag, ska göra så en stund till, och se'n är det konfa och 18+ i afton - och kvällen bara måste ju bli bättre än morgonen!

En liten stund med Jesus
o vad den jämnar allt.
Och ger åt hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig!

Patristik

Kom idag över Svenskt Patristiskt Bibliotek, band V, för halva priset, och betalade dessutom med presentkort - sånt blir man glad av.

Det är det senaste av planerade 10 band om urkyrkan. Det är texter från de första århundradena av den kristna kyrkans historia, samlade ämnesvis. Riktigt intressant - och jag vet inte varför, egentligen...

Att läsa om munkars förhållningsregler på 300-talet bara är intressant, fast det är lite torrt och ganska omständigt formulerat ibland. Kanske är det känslan av att inte så enormt mycket är nytt under solen som attraherar. Också då fick de som ville vara heliga kämpa mot lättja, bekvämlighet och, för den delen, stress.

Många av de här texterna, tankarna, reglerna, berättelserna, har dessutom lästs i över 1500 år - och man kan ju fråga sig vad av det vi skriver idag som kommer att kännas läsvärt runt år 3500... ("Om Herren vill och vi får leva" som man sa förr. Därmed inte menat vi, som i "du och jag" utan mera vi - mänskligheten... (om nu det var oklart) och dessutom får man passa sig för att blanda ihop det, så att man inte säger "Om vi vill och Gud får leva" som nån lär ha gjort...)

Presentkortet räckte även till boken "Är det synd att tro på tomten?" - En kille som har saxat ur frågespalten i "Den Kristne" från 40- och 50-tal (en pingsttidning om bl.a. livsstil etc), och fått frågorna kommenterade av nutida pingstpastorer... Och den bevisar med all önskvärd tydlighet att inte alla levnadsintruktioner håller i 1500 år...

Bland frågorna:

Kan en verklig brudesjäl gå och permanenta håret?

Är det synd att en frälst klär sig till Lucia och i samband därmed bjuder familjen på kaffe?

Är "hej" lämpligt hälsningsord för frälsta människor?

Är det synd att  vissla andliga sånger?

Är det passande för frälsta (pingstvänner) att syssla med sällskapsspel?

Svaren? - i korthet: Nej. 1 Kor 10:23. Nej. "Inte lämpligt". Nej.

Puh!

Tänk va bra att man inte levde då!

la Voix

Så var den svenska delen av melodifestivalen över...

Och. Låten jag gillade mest vann - hur otippat e inte de?

Och oroväckande - när alla tycker som jag känns det som om jag måste ha fel...

Å andra sidan var det som fascinerade mest att Alcazar öht tagit sig till final med sin pinsamma skitlåt - allvarligt talat - det enda sämre jag sett i en final är väl I Love Europe - även om den sen är årtusenden sämre - låten är en skymf mot musiken!

Nåväl.

Jag till och med röstade igår - de ni!

Det är andra gången nånsin jag gör det...

Å nu undrar halva sveriges befolkning vilken låt jag röstade på sist jag röstade...

Deras video finns nedan - over and out!


Hoppfull frulle

Idag har vi haft ekumenisk ledarfrukost i kyrkan. typ 50 ledare inom barn- och ungdomsarbete, från 9-10 församlingar träffades, åt, lyssnade på undervisning, bad och lovsjöng tillsammans.

Visst hade vi kunnat varit fler, men detär ändå kul - och det visar att det finns hopp och framtid för Guds församling. De allra flesta var unga, få över 30, och det är folk som mer eller mindre varje vecka, de flesta helt ideellt, finns med som ledare, föredömen, arbetare för andras bästa.

Visst är det fantastiskt! Som pastor har man ju lixom lön nästan bara för att vara där ibland - men de här människorna får lön i himlen. Och så länge det finns människor som för Guds rikes skull vill ge av sin tid, sitt engagemang, sina pengar, då är det ingen tvekan om att församlingen har en framtid.

Jag är inget fan av läran om "den sista tidens stora väckelse" - tycker inte den har tillräckligt bibliskt stöd. - Men det betyder inte att jag inte tror och hoppas att kyrkans bästa dagar ligger framför - att vi kommer att få se fler människor komma till tro, fler människor komma in i tjänst och kyrkor som stått tomma bli fyllda. "Dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" sa Jesus - och därför VET vi att kyrkan kommer att bestå!

Just idag är jag märkligt hoppfull och glad. Känner mej rätt så trött i kroppen efter en kort och orolig natt, men i "anden" - som vi fromt säger - är jag glad och full av framtidstro. Det må va mörkt vissa dagar. Det må se ut som om samhället hårdnar till den grad att ingen bryr sig om nått. Det må vissa dagar kännas mest rationellt att ge upp - men:
Gud kommer att segra. Kyrkan kommer att bestå.

Och jag får vara med!

Ganska fantastiskt!

Nu väntar dock ett administrationsmöte - få se om jag är lika fylld av glädje över att få vara med när jag varit med om det... ;)

Medelmåtta

Ganska ofta tänker jag att man ville vara så där RIKTIGT fetbra på nått.

Du vet, så där att man äger ut de flesta på nått område - sjunger som en gud, kan ALLT om kemi, talar 14 språk, kan rabbla Bibeln utantill eller nått annat...

Känner mej ofta retsamt medelmåttig...

Är ganska intelligent - kanske över medel - men inte nått geni - och dessutom är jag för lat för att orka hålla på och typ träna på IQ-tester. Fastän jag hade alla rätt på det enda seriösa sådant jag nånsin gjort...

Jag är ganska musikalisk - kan spela lite piano, blockflöjt, trummor och klarinett, och ännu mindre gitarr och bas, och dessutom näsflöjt - men inget av det så där fanatstiskt bra - mera som typ till husbehov.

Jag är OK bra på datorer - löser det mesta av problemen som dyker upp på expen och hemma - men inte är jag nån Alfred, inte... (för icke-Boråsare bland läsarna: Alfred är församlingens Chalmeristiska datageni...)

I den mån jag orkat utöva nån sport har jag varit OK på det... Har vettig grundfysik - som jag sabbat ganska genomgående. Saknar inte bollsinne totalt - men jag är defintivt ingen dribbler!

Kort sagt - ganska många saker gör jag OK - men inte mer... Och ibland känns det deprimerande - som om alla andra har hittat sina specialtalanger utom jag...

Men.
Man kan ju se det som att jag är ovanligt bra på ganska många saker - lite av en renässansmänniska, sådär 8slå upp det om du inte vet vad jag pratar om...) - Men jag är tillräckligt Jante-hunsad för att inte vilja hävda nått sånt.

Men.
Istället ska jag tala om att jag ju, faktiskt, vid närmare eftertanke, vet 2 saker som jag är riktigt bra på...

Predika/undervisa, och laga mat...

Så det så.

Vad vill jag ha sagt?
Kanske att jag är bra på ovanstående ;)
Eller, kanske snarare, att bara man tänker efter, och vågar öppna munnen, så kan vi nog alla komma på nått vi faktiskt är rätt bra på - för såna har Gud skapat oss! Och istället för att sörja över allt vi INTE är kanske vi skulle börja glädja oss över allt vi ÄR.

...och med lite övning kan man fixa de mest otroliga grejer, om man bara vill.
 
Det finns gott om videos från när folk misslyckas med sånt här - och visst, skadeglädje kan roa - men frågan är om det inte egentligen, även här, är roligare att fokusera på det lyckade...
...och är det bara jag som blir sugen på att kunna surfa?

Musik som suger

Låt oss slå fast det en gång för alla: Dansbandsmusik suuuuuger!

...hävdade något liknande här hemma i morse - och hustrun sade roat/retat (?) "du säger det som om det vore en absolut sanning" - och jag: "jaa?"

För så är det ju...

Det är musikaliskt totalt oinspirerad musik utan minsta tendens till nyskapande eller utveckling. Texterna är väl det mest pinsamt banala som finns. Tekniskt är det ungefär det mest okomplicerade man kan tänka sig, och lägg på det det reverbstinna smörsjungandet, och varje sann musikvän blir lätt illamående.

Det är bruksmusik - gjord för att dansa till, och som sådan har jag förståelse - även om ovanstående fortfarande gäller... Inte heller alla psalmer och lovsånger är musikaliskt några historiska höjdpunkter - men de är bruksmusik, skriven med ett visst syfte, där textinnehållet är i centrum - och då kan jag ta det. På samma sätt har dansbandet en lättsmält rytm att dansa till som existensberättigande...

Det jag blir sjuk på är att folk köper hem och LYSSNAR på eländet - och att låtarna ligger på svensktopp vecka ut och in - för då börjar man ju misstänka att folk faktiskt tyckler att musiken i sig är något att ha... men då har de helt enkelt fel. Så är det bara! Dansband suger, och det är ett objektivt faktum, bortom musiksmak och personliga preferenser - det är bara dåligt!

Därmed inte sagt att all musik måste vara nyskapande. Eller avancerad. Eller innehållsrik.

...men någon form av skapandeprocess tycker jag ändå man kan kräva, eller? Och en musiktyp som bara byter ut ett par toner här och där och byter ordning på rimorden mellan skivorna är knappt värd namnet musik.

Det var det!

För övrigt gillar jag Talgoxar!

...eller så är det det...

hustrun har redan bloggat om eländet (http://emmakaka.blogg.se) men ändå - varför ska elen skita sig just NU?

Körde på 2-fas från igår em till i morse, för att en uselt hopkopplad ledning brunnit, typ... Visste att elcentralen var ett kaos - men att det faktiskt var ström i de där halvt om halvt löst hängande trådarna trodde jag inte - borde vara straffbart att göra sånt...

Vi trodde ju dock att felet satt utanför huset, eftersom huvudsäkringarna var OK, och efter att jag fick avläsa felkoder på mätaren per telefon till Vattenfall så sa hon att då verkar det ju vara i vår anläggning (alltså deras...) - så då kommer det en reparatör.

Han kom. hittade inget fel i deras skåp ute på gatan, och konstaterade att felkoderna på mätaren visade att felet satt inne i huset... Precis tvärtom mot tjejen i telefon - som också hade sagt att om felet sitter i huset och hon skickar ut en montör så debiteras jag...

Men - det var en trevlig mänska som dök upp, så han inte bara bjöd på felsökningen (med hänvisning till telefontjejernas enligt honom återkommande inkompetens) - han fixade en provisorisk lösning på problemet också "courtesy of Vattenfall" - men fick  mej att lova att ringa en elektriker snarast. Så nu kommer en sån i morron - ser med spänning fram emot watt det kommer att gå på...

Pappaskämt är en sjukdom, faktiskt - jag ska börja i terapi så snart vi får råd med det...

...men allt är inte mörker

Skrev för en stund sen om cancer, sjukdom och död, och kände att nått lite mer positivt får jag väl skriva oxå - ty så nere som man kan få intryck av e jag ju inte.

Idag har det varit lugndag. Efter ungdomssamling igår, med "vem och varför" på schemat - om relationer, har jag haft det ganska slappt idag. Gärdhemsbesök med familjen (Gärdhem = stor 2nd handaffär i byn) från vilket jag kom hem med 2 böcker och 4 filmer.

Är därmed, äntligen, ägare till Sagan om ringen på engelska - iaf 1:a boken. Det där är en av mina livsskammer (eller vad nu en skam heter i pluralis?) - Tolkienfreak som jag är så har jag ändå bara läst trilogin en gång på engelska - övriga 16 läsningar är på svenska (14 Ohlmarks, 2 Andersson) och jag har dem inte på orginalspråket - vilket är en sorg. Beror visserligen delvis på att jag är snål, och dels för att fok visst tycker det är en tråkig present, men hur det nu är, så har jag inte förrän idag ägt ett enda av Mästarens verk på hans eget tungomål.

Så. Nu har jag delat även något glädjeämne... :)

Namarie!

Kyle har dött

...den som kanske såg min uppmaning till bön i inlägget "long time no see" kan byta böneämne - Kyle dog natten till igår, svensk tid - så be istället för familjen!

Är så trött på cancer och annat elände - this place sux! Himlen - de e andra grejer, det...

Vi hade begravning i kyrkan igår - oxå det cancerdöd.

...och e de inte det så e det nått annat.
Farsan har idiotvärden på sitt socker utan uppenbar anledning, och svärfar ska hjärtopereras. Svägerskan har diskbråck och bossen reumatism... Det enda positiva är att man inser att man i jämförelse är ganska frisk - iaf i kroppen...

Blä!

Tokvänster

Brukar beteckna mig som politiskt åt vänsterhållet - även om jag när det gäller värderings- och familjepolitik är grymt konservativ. Men ibland blir man ju bara knäpp på vänsterstolleriet...

Syftar förstås på den absurda idén att idrotten ska bedriva politik. Att idrottsmän och idrottsintresserade ska straffas för att inte alla är nöjda med situationen i mellanöstern. Att stollar, mest på vänsterkanten, vill försöka hindra Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.

Som om de är de som fattar beslut om flygattacker och bosättningar - och det värsta är att jag är tämligen övertygad om att demonstranterna är fullständigt medvetna om hur missriktade deras aktion är egentligen. Men de skriker om stoppande av matcherna ändå - för att få medias uppmärksamhet...
Skulle media ignorerat aktionerna skulle antagligen hälften av demonstrationerna uteblivit, eftersom man är väl medveten om att plakatviftandet i sig inte kommer att betyda ett skvatt för Israels politik. Särskilt som Israel redan är så vana vid all skit de får kastad på sig - rättfärdigad eller inte...
Så. Mest av allt är det ett viftande för att övertyga de egna om att kampen består - att vi minsann är enade och starka, blaha blaha; en sorts åsiktsonani - egen tillfredsställelse utan varken nytta eller egentlig påverkan...

Kvalificerat trams, med andra ord!

Long Time No See

Facebook är ganska fantastiskt ändå...

Har i afton chattat i en halvtimme med en klasskompis från mitt år som utbytesstudent i USA 90-91, en go tjej som jag inte sett eller hört ett ljud från/om se'n jag åkte därifrån...
Då en lite Partytjej, som jag visserligen pratade en del med - hon var lixom inte snorkig eller så - men inte precis min crowd heller... - LIte mer i det vilda gänget sas - nu akutsköterska och bondhustru...

Och utan internet, och mer specifikt facebook, hade man ju inte "träffat" mänskan igen...

Visst kan det vara ytligt, och visst är det aningen opersonligt - men det ger iaf möjligheter - man KAN ju faktiskt fördjupa relationerna även den vägen - och de ytliga kontakterna kan ju, vid "behov" bli till mer...
Så - visst finns det frågetecken, det kan bli en tidstjuv, och det är ju det där med rättigheter till bilder osv - men nu outar jag mig själv som facebookofil!

Den vägen fick jag även idag ett allvarligt böneämne.

Kyle Sweet, gift med Michael, sångare i Stryper, har i 2 år brottats med cancer, och är nu, sedan två dar på Hospice - mao - om inte Gud gör nått radikalt, och det snart, så är det över! Läs Michaels brev på www.michaelsweet.com om du vill veta mer - men be en bön oavsett!

Gott å blandat

...det blir lätt det när man inte skrivit på några da'r...

Så. Låt mig sammanfatta.

Helgen som gick var hela familjen i Jkpg, eller egentligen lite utanför, och hälsade på f.d. grannarna/vännerna Steen. Alltså f.d. grannar - inte f.d. vänner... Riktigt trivsamt - trevliga människor i ungefär vår livssituation - mycket att prata om, och helt enkelt skönt att bara få vara.

En lugn måndag för min del, medan hustrun for till Götet på anställningsintervju - inte för att hon egentligen vill ha jobbet, men nu är det väl en gång så, att har man sökt det får man väl iaf pallra sig dit på intervju och göra bort sig för att slippa... Det gjorde hon väl iofs inte - ty det ligger inte för henne, men högstadielärare är ju inte det hon är, och Hisingen är ju inte nästgårds heller - så vi hoppas mer på det jobb hon ska på intervju #2 om i morron. - Antagligen bloggar hon väl nått själv om det på http://emmakaka.blogg.se så jag tiger still nu.

Igår bar det så av på e-veckan, som den så tidsenligt numera kallas.
Evangelistveckan hette den förr - men nu är vi visst inte evangelister längre, utan e:n ;)
iaf bra överlag. Man kan faktiskt ladda ner eller lyssna på predikningarna om man vill - alldeles gratis, på hemsidan - www.e-veckan.se - gör gärna det och se om ni delar min enda egentliga kritik. Mot Pelle. Hörnmark.
Han var förste talare, och talade om att ha brinnande hjärtan, passion, glöd, vilja, allt det där. Citerade en profetia han hört i Norge: "Skärp er - ni kan bättre!" - inget fel i det - men jag satt och kände att allt det han säger vet vi som kristna ledare redan om... Vi behöver ha passion, vi behöver leva nära Jesus osv osv etc etc - men lite satt jag och tänkte, när han gång på gång använde ord som "vi behöver", "vi måste" - ha brinnande hjärtan, att - "men så tänd mitt hjärta då!"
...det är så lätt att säga att vi behöver det, och då också så lätt att mest tala till det dåliga samvetet - istället för att måla Kristus, måla framtiden, på ett sådant sätt att min passion väcks, så att mitt hjärta sätts i brand... hade önskat mer av det, och färre måsten, även om jag ju förstod vad han menade...

Se'n är Magnus Persson (numera...) en favorit att lyssna på. Och nu lyckades han dessutom, antagligen utan att mena det, genomföra ett spännande socialt experiment på de församlade predikanterna.
Han talade nämligen bl.a. om vikten av att hellre evangelisera än moralisera, och kom in på ämnet sex - att vi alltid ska ha, och förväntas ha en åsikt om sex "utanför, innanför, ovanför och bakifrån" - och det där sista ordet fick ganska många att skratta till, och det ganska kraftigt, men  - och nu kommer de sociala faktorerna in - ganska många skrattade inte alls, och ganska många kanske själva kom på att "undrar om det är OK att skratta nu?" - Detta sammantaget fick till följd att skrattet lixom svaldes lika fort som det kom - ett i sig ganska komiskt ljud när det handlar om kanske 1000 personer...

Om jag skrattade?

Jovars. Länge - men tyst... (lixom min bänkgranne, f.ö.)

Nu ser jag fram emot att få läsa Bibeln med ett gäng äldre unga som är på väg hit
- så "Over and Out!"

RSS 2.0