Underbar version av gammal låt!

Hörde låten på radion och blev påmind om denna underbara version - en mix av sångare, gatumusikanter mm mm från hela världen som mixats ihop i ett ganska ambitiöst projekt... Men hej vad go den e, och blir...

Värmebölja och frälsning

Idag är det varmt.

Imorron ska det bli varmare.

Da'n efter det ska det bli varmt igen.

Likaså dagen efter det, kanske nån grad svalare...

Sommar suger!

F'låt att jag tjatar om detta, men hur kan en hel nation hävda sig njuta av att svettas, lukta illa och få huvudvärk, sova dåligt, kisa mot skarp sol, bränna sitt skinn och må aningen illa nästan hela tiden?
...eller e de bara jag som reagerar så på allt över 22 grader?

Det är som med tron på livet efter detta - världen vill bedras, helt enkelt!

...hörde en stund på Sommar i P1 igår, där Kjell Lönnå spelade en låt med Tommy Körberg, där texten gick:
You do'nt need to be saved
You don't need to be forgiven
'cause God will take us all in the end
God loves us all

...typ, iaf - fritt citerat ur minnet.
Å visst älskar Gud - men betyder det att vi inte behöver frälsning och förlåtelse?

Näpp!

Evangelium är att vi behöver just det - och att det pga Guds kärlek finns att få... inte att vi skulle ha fått nån sorts in blanco-check som ger inträde till himlen oavsett vad vi är och gör... Det senare må låta humant, snällt och hoppfullt, men det hjälper inte när det inte är sant.
Vi vet alla att vi syndar, vi vet att världen är sjuk på grund av den syndens cancer som bor i oss alla - att förneka den är att blunda för verkligheten. Att måla upp en bild av Gud som tydligen skiter i ondskan inom oss är att också ge en bild av en Gud som logiskt sett måste skita i ondskan kring oss.
Bibelns Gud HAR tagit itu med ondskan, han HAR öppnat en väg till himlen för den som tror, har gett oss möjligheten att få förlåtelse och frälsning. - Att hävda sig inte behöva det är att säga nej till inte bara förlåtelse, utan till himmel och evighet.

...och helvetet är, tro det eller ej, ännu mer obehagligt än den rådande sommarvärmen!

Tror jag!

Det är synd om Farrah Fawcett

...hon var ju inte helt okänd, och kanske "förtjänade" att få lite maffiga minnesrunor - och så går hon och dör på samma dag som Michael Jackson...

Har kollat några engelska tidningars pappersutgåvor online (på http://library.pressdisplay.com/pressdisplay/viewer.aspx), dock, och de flesta hade inte fått med Jackson innan tryckingen, och då hade hon fått ett par förstasidor iaf...

Påminner om när prinsessan Diana och Moder Theresa dog typ samtidigt för 12 år se'n. Det blev ju enorma skriverier om Diana - minnesbilagor å hela kitet, medan slumängeln från Calcutta hamnade i skymundan. Och man kan ju fråga sig vem av dem som egentligen haft det mest minnesvärda livet, vem som egentligen förtjänat uppmärksamhet och hedersbetygelser...

Därmed varken sagt att Farrah är jämförbar mad Moder Theresa eller att Lady Di inte var snäll, fin och gjorde bra saker. Bara att medias uppmärksamhet egentligen inte har så mycket med vad som verkligen är viktigt att göra alla gånger...
Och det i sin tur kan vara en tröst rent allmänt - det är inte alltid det som utspelas i rampljuset som är det viktiga i ett större perspektiv. Många gånger är det väl snarare så att många av de största hjältedåden sker i det tysta...

Bibliskt, nästan, det där... "De största ska bli de minsta" osv... Och det påminner om den ljuvliga berättelsen om missionären som återvänder hem till USA efter ett helt livs tjänst i Afrika:
Han står vid relingen när atlantångaren lägger till och ser röda mattan rullas ut, hör blåsorkestern börja spela, och gläds åt att äntligen få lite uppmärksamhet för sin mångåriga insats...
...och så visar det sig att presidenten är med på samma båt efter ett litet statsbesök, och att all pompa, står och ära är för hans skull.

Besviket muttrar missionären något om att ingen brytt sig om att uppmärksamma hans hemkomst eller välkomna honom hem, trots hans långa insats för Gud... Då hör han Guds röst inom sig som säger: Du är inte hemma än...!

Dagar när det mesta känns fruktlöst och man undrar varför man är i den "bransch" man är; när kritikerna som vanligt är mycket mer högröstade än uppmuntrarna - då tänker jag ibland på den storyn, och hoppas lite att den gäller mig också.



För övrigt har vi äntligen internet igen, efter två veckors uppehåll - det visade sig vara så enkelt att fixa som att de från supporten gjorde en fabriksåterställning av modemet - något som killen jag pratade med prövade för att han prövat det veckan innan med en annan kund, men det var vad jag fattade inget som ingick i deras ordinarie åtgärder...
Märkligt. Både att man ska behöva ha tur för att få bra support, och hur datorer funkar - det känns mer och mer som om datorer och dataproblem är något man utforskar mer än uppfinner...

Teknikutveckling

Nu var det ett tag sedan - beror på att modemet lagt av hemma, så i desperation skriver jag nu ett kort inlägg från jobbet - berätta inte för nån... ;)

Jag vill presentera nästa teknikpryl.

Den finns mig veterligen inte än, men tro mig, den kommer!

Spotifymobil. Telefonversion av programmet och abbonemang som inkluderar tjänsten, så att man inte ens behöver hålla på & föra över eller ladda ner låtar till mobilen för å använda den som musikspelare.

Tror även på en version för bilradio.

Visst är det en logisk utveckling!?

- Kom ihåg vart ni hörde det först!

Packad helg

Det blev lite mycket i helgen!

...inte av sprit & sånt, om jag nu lyckades missleda någon till sådana tankar...

Men av saker att göra.
Skulle gjort en predikan i fredags för att sedan kunna vara fri att gå på en vigsel och en avskedsfest på lördagen - men det sket sig. Var på uselt humör och fick bara inget gjort. Märkligt hur det liksom bara kan vara som förgjort vissa dagar.
Så då blev det att sitta vid datorn ett gäng timmar i lördags istället. Efter förfärdigande och nattande såg vi på film. "The Astronaut farmer" - ganska rolig filmidé om en lite avdankad f.d. astronautkandidat som bygger en egen rymdraket hemma i ladan till myndiheternas förfasan.
Upp ganska tidigt för powerpointförberedelse, frukost och iväg till kyrkan, som nu, eftersom det är sommar, börjar 10.00. Predika, vara med i nattvard, prata lite, åka hem, äta lite, åka på fotbollsmatch (sonen spelade), åka och rösta, och sen, till sist, iag pusta lite... Började försöka stoppa i ett "nytt" ljudkort i datorn, och mitt i drivrutinsjakten ringer en filmsugen kille och vill ha sällskap på Terminator Salvation, så iväg for jag igen, ty den började kl 18.

Helt OK, även om storyn kanske var väl märklig och inte riktigt går ihop. Särskilt irriterande var att de bygger upp genom stor del av filmen mot att de ska göra ett avgörande anfall på maskinerna - mot deras central i San Fransico. När detta stora, livsviktiga anfall är avklarat och filmen går mot sitt slut pratas det däremot, ganska billigt, om det som ett litet slag, men kriget fortsätter... - Och vips, så är möjligheten till en uppföljare klar...

Så. Det har varit rätt skönt att ta det lugnt idag - jag har ju trots allt ledig måndag...
Vilket iofs inte hindrar att jag ska ha två lägerledarträffar i kväll...

"Gonna Live while I'm alive and sleep when I¨m dead!"
(c) Jon Bon Jovi

Inte för att just jag känner igen mig, men...

Man kan väl skrocka lite ändå, åt filmen nedan, som jag såg första gången för 2-3 år sen, tror jag, men som jag snubblade på igen härom dagen. Som brasklapp till kvinnliga läsare bör jag kanske påpeka att jag inte på något vis hävdar att detta är sanningen eller så, bara att en del säkert upplevt det så - åtminstone en - han som gjort filmen...

Tycker om inte annat att dels själva animationsmetoden - det handtecknade - är charmig, och dels gillar jag den fantastiskt cyniska, svarta, absurda humorn.

Nåväl. Nog ordat och brasklappat - kolla själv!
>
How to Seduce a Girl - The most popular videos are a click away

Kommunikation

Ibland pratar man liksom inte med varandra - utan förbi varandra. Man fastnar i runtprat och bara kan inte prata klarspråk - för man liksom vet att om man gör det så låser sig samtalet ännu mer...

Och fastän man vet vad den andre säger så bara hör man inte - för man har en egen världsbild som man inte vill ha rubbad av ena eller andra orsaken. Å man kanske vet, hör, tar in, förstår - allt det där - å ändå uteblir den egentliga kommunikationen - båda/alla fastnar i att man bara upprepar vad man redan sagt.

Ett varv till...

Och inget blir annorlunda, inget förändras - allt blir som det är eller sämre.

Det är tråkigt.



Har för övrigt varit grymt akademisk idag ;) - lusläst mina teologiska skrifter om "charisma" - intressant, men grymt teoretiskt om nått som ju borde vara grymt praktiskt...

...det betyder nådegåva, nämligen.

Att få tag å hålla fast

På ett par dar nu så har tre st unga människor som jag på olika platser och på olika sätt  lärt känna genom kyrkan, som jag vet har nån form av tro, som har upplevt saker med Gud osv, "svurit" i sina statusuppdateringar på Facebook.

Skriver det inom "fnuttar" (det var kul att få skriva fnuttar inom fnuttar!) eftersom de skrev det och inte sa det, och i ett fall kan det om man ska vara snäll tolkas som ett citat, kanske...

Men. Inte är det nått jag brukar ta som ett tecken på helgelse och en allt starkare vandring med Jesus, inte... Och det gör mej lite lessen och fundersam - hur kommer det sig - vad är det som gör att en del lixom bara verkar glida bort, tappa längtan, tappa tron (?), tappa livet...?

Är det att annat drar, är det saker jag och andra kunde gjort annorlunda i kyrkan, är det jag som övertolkar, är det kanske bara sånt man skriver för att passa in bland "de andra" kompisarna också...?

Men känslan man har är ju att en del på nått sätt aldrig riktigt på riktigt får tag på Jesus, vad det verkar som. Man är med på lite möten eller på lite läger, eller både ock. Man får upplevelser av Gud, men det består lixom inte.
Beror det på att man bygger för mkt på känslor eller på att man kanske behåller en fot kvar i bägge världar? Eller tänker man kanske inte öht på livet med Gud som nått man måste göra helhjärtat - ser man det kanske som en bland många kickar man kan välja och vraka mellan? Eller tänker man att man kan vara kristen och leva lite hur som helst...
Och var brister vi isf som ledare, som kyrka i att förmedla värderingar, sanning, övertygelse, i att fostra överlåtelse, hängivenhet och gudsfruktan?

Frågan är förstås mkt större än de här tre som fick igång mina tankar - och alla funderingar gäller säkert inte dem, men ändå... Vad ska man göra?

True?!?

Tänkte i efterhand på att nu sabbar jag min cred...

...det går väl inte att gunga till hiphop och kalla sig metalpastor... (som jag skrev ngt om i förra inlägget)

Jodå.

...ibland blir det så extremt det här med musik - man identifierar sig så totalt - köper ett helt paket, med klädstil, frisyr, osv osv - och nåde den som bryter mallen!

Man ska ju vara "true"!

Visst - man kan ju gå in för det - hitta en stil och satsa på den, men ibland blir den kanske mer till hinder än glädje. Man stänger in sig i allt smalare subkulturer och vägrar ta in andra influenser - och ska man acceptera nån ska den helst ha samma stil... Man kan gå med på några procent fel - ungefär som när man ställer in markeringsverktyget i Photoshop (eller, hellre, GIMP) på att fjädra markeringen ett antal pixlar - kanten är lite mjuk, sådär - men ju mer likt, desto bättre...

Vet inte vad jag vill ha sagt sådär till 100%, kanske mest att det är lite pubertalt småtöntigt att t.ex. tycka att en "metalpastor" inte kan gå på hiphopkonsert utan att tappa i trovärdighet, typ...



För övrigt har jag sett på tjejfilm idag - belönade mig själv efter en förmiddag med svettigt trädgårdsarbete, och såg 13, snart 30 med Jennifer Garner i huvudrollen som en 13-åring i en 30-årings kropp. Bitvis faktiskt ganska imponerande skådespeleri - och ännu mera så blev det efter en stund när jag till sist kom på vart jag sett henne senast - visste att det var ganska nyss...
Hon spelar ju Elektra i filmen med samma namn, och i Daredevil - och där är hon inte allt särskilt tonårig...

RSS 2.0