En enda framtid?

För ett par veckor sedan var jag mest läst på Dagen.se med den här artikeln.
 
Skrev om saker jag funderat över till och från i några år - och som jag förstått mer och mer att jag inte var ensam om att fundera över. Responsen på insändaren säger samma sak. strax över 1800 "likes", 67% av de röstande på sidan håller med, och mkt kommentarer både på dagens sida och där den delades på Facebook.
Vilt främmande människor har ringt, mailat och skrivit brev för att uttrycka sin uppskattning, och under de första 3-4 dagarna efter publiceringen ramlade det in 30 vänförfrågningar på FB. Och visst, en del av dem är nog mot alla modern musik och läser in ett motstånd mot dunka-dunka i min artikel som inte finns där. Men det är ändå en rejäl respons, något annat går inte att påstå...
 
Jag hade kallt räknat med respons också - men inte med bara medhåll.
 
Nåja - det var det ju inte bara, heller - en kollega valde att kommentera med "Get a life, bro!"  - Moget och uttömmande. Andra talade sig varma för/om Hillsongkonserterna som råkade vara just den veckan - dock utan att egentligen adressera de frågor jag ställde.

Den "mogna" kommentaren fick dock Andreas Nielsen, pastor i Hillsong Stockholm att kommentera och beklaga den attityd jag bemöttes med. - Vilket ingav hopp om en fortsättning och kanske rent av ett konstruktivt samtal - dock nöjde han sig med att lite längre ner i tråden också beklaga att Dagen publicerat och gett mig en plattform - och hela den tråden raderades sedan - antagligen pga den inledande kommentaren.

 
 
Så den enda kvarstående offentliga kommentaren från de sammanhang som kan uppfattas som kritiserade - även om jag var tydlig med att de var bara exempel på något större - är Nielsens kommentar på söndagkvällen; inklistrad här till vänster...

I övrigt har jag fått höra att det raljeras om mig bakom min rygg av en del kollegor, och sett en del inlägg på facebook som utan att nämna mig eller min insändare ändå luktar som kommentarer till den.


Och nog trodde jag en del skulle tycka att jag var ute o cyklade - men jag hade allt väntat mig NÅGON form av seriös respons också - att folk från t.ex. Hillsong, eller någon från t.ex. konferensledningen för Pingst Pastor skulle berätta hur de tänker kring sakerna jag tog upp.
 
Men icke.

Och jag finner mig vara oväntat besviken - känner att de tänkbara respondenterna sjunker i mina ögon; att mitt fötroende för dem och därmed det de gör naggas i kanten - hade faktiskt hopp om att få svar som kunde få mig att få ökat förtroende för dem - men nä....
 
 
Att liksom bestämma sig för att ignorera inte bara mig, utan alla de som gillat och läst - att bestämma sig för att - som det kan uppfattas - skicka signalen att man minsann har så fullt upp med att frälsa människor (- till skillnad från undertecknad, då?) att det här är ointressanta frågor... Inte snyggt, helt enkelt!
 
En ungdomspastorskollega delade artikeln och uttryckte sitt gillande - och i tråden under delade Pontus Tunhav från Gilead sina tankar - och det ska han ha heder för.

I övrigt - nada!


Och man (Hörnmark/Alm) hade tid att ge svar på en insändare publicerad efter min - så tid har funnits, men tydligen har det inte varit prioriterat.
 
Och då antar jag att man inte håller tyst för att man håller med. För då hade väl inte pastorskonferensen sett ut som den gjorde - för jag VET att vi var flera som redan förra året skrev om precis de här sakerna i våra utvärderingar av konferensen.
 
Så. Nu när fortsatt offentligt samtal uteblev kände jag nån sorts behov av att skriva av mig lite frustration och utveckla frågorna lite - o även få med saker som sagts i debatten av medhållare...
 
Jag skrev om flera saker - men i sammanfattning:
* Likriktning - att man för en "signalpolitik" att det är ett stuk som gäller - EN väg framåt som ÄR förnyelsen - det är det som gäller om man ska vara fräsch och nutida.
* Den stilen har sina problem - volym, ljus och engelska texter. Dessa sammantaget kan göra gränsen mellan tillbedjan och konsert väldigt flytande.
* De sakerna tillsammans skapar en brist på delaktighet - särskilt som man inte tycks vilja anpassa sig efter målgrupp.

Och om vi ser på de sakerna lite till, då...
Volym...
Det är för ofta för högt. Konstigare är det inte. Det finns rent medicinska gränsvärden som inte är fråga om tycke eller smak, utan om vad som helt enkelt är farligt.
Också vad gäller volym är det ju en fråga om målgrupp - yngre öron är känsligare och kan få skador som inte märks förrän om 15-20 år - och då yngre samtidigt är minst troliga att själva tänka efter före blir det upp till arrangörer och ljudtekniker att se till att nivåerna inte är skadliga.
I exemplet PingstPastor är det också självklart att volymen är för hög när det finns folk som inte kan vara med pga hörselskador - eller som den kollegan vars hjärtrytm stördes av de tunga bastonerna... När man lätt ser 8-10 pers som längst bak håller för öronen - då är det för högt, krångligare är det inte.
Och jag menar att det dessutom sabbar delaktigheten. Hör man inte sig själv sjunga så slutar man lätt sjunga... Fler bra tankar i ämnet sjunga eller inte hittade jag på den här bloggen. Och på den här.
 
Dock - här har jag fått ett motargument som jag köper - att folk som inte är vana att sjunga lättare sjunger med just om de inte kan höra sin egen röst. Så OK - med bibehållna rent medicinska förbehåll - i de sammanhang som är riktade mkt till folk som inte har kyrk- och sångvana - där man tar mötena till nattklubben och riktar sig till den "publiken" - där kan volymen ha ett syfte.

På pastorskonferens gäller dock inte det. Och en vän och kollega frågade vid mixerbordet om det inte gick att sänka lite. Han fick till svar att Erik (lovsångsledaren) bestämt att de skulle maxa...
Svårt att tolka det som annat än att man iaf liiiite vill visa hur slipstenen ska dras - köra den maximala Hillsonggrejen. För inte handlar det om att anpassa sig efter målgruppen - de som är där - och på bästa tänkbara sätt leda just dem i lovsång!?! Pastorer brukar ju iaf inte ha problem med att höra sin egen röst...
 
Ljus...
Att ljussätta lokal och scen vackert kan ses som en del av tillbedjan och av själva "lovsångsupplevelsen." Men. Att hävda att det inte finns minsta risk att det kan medföra en ökad konsertkänsla på bekostnad av
 
delaktighet och fokus på tillbedjan är väldigt naivt i mitt tycke.
Lokalen hålls nedsläckt, ljusen koncentreras där framme. Riskerar inte det att signalera att det är där - där framme - som det viktiga händer??? Och stroboskop, discoljus mm som far runt ut över publiken? Tycker inte det är konstigt att t.ex. mina ungdomar faktiskt tyckte det störde mer än det tillförde.

...och då har vi inte ens gått in på suggestion - vad ljus och ljud GÖR med oss - hur det kan användas för att skapa stämningar och få oss att känna saker. Riskerna med sånt är inget att ignorera eller vifta bort med enkla formuleringar om att "det handlar om nåd och hopp som människor får uppleva" - och det är ju mycket möjligt att sammanhang som Hillsong har jättebra svar på de frågorna - jag utgår faktiskt från att man då och då stannar upp och tänker och försöker analysera vad man gör. Och de som då kör det stuket borde ju vara de som tänkt mest på det - som analyserat och vet vad de gör och varför.

Men de som kommer i andra vågen - alla copy cats, alla som "lär sig" på konferenser hur det liksom "ska" vara och hakar på - de har ju inte gjort den resan. De har inte analyserat eller jobbat med att hitta ett lagom...

Och varför de som (förhoppningsvis) har svar att ge inte delar med sig av dem är för mig en gåta!
 
Engelskan:
Har själv inga problem alls med engelskan. Har bättre engelska än genomsnittet och kan tycka att en del översättningar är halvdana och om man vant sig vid den engelska versionen så uttrycker den svenska inte samma saker.
Så jag förstår på många sätt problemet. Men vidhåller det jag skrev: tonåringar - särskilt de i nedre tonåren - har inte så bra engelska som en del tycks tro. Och då kan man hävda att det inte spelar nån roll - att Gud förstår ändå och att många fattar innebörden i det man sjunger även om man inte kan vartenda ord..
Men det tunnar ut - och det gör lovsången till något annat, där det alltså inte egentligen spelar roll om jag vet vad jag sjunger - samtidigt som vi annars beskriver lovsång som kärlekssånger till Gud eller böner med musik till - och nog vill vi annars veta vad vi säger när vi ber eller förklarar vår kärlek???
 
...och när man mellan sångerna - även de på svenska - kommer med tillrop just på engelska, som "come on!" eller "Thankyou Jesus!" - då blir det i mina öron ärligt talat lite larvigt. Det blir nån sorts jargong, där man uppenbarligen inte tänker på vad man säger, man är uppe i varv, inne i en kultur, där engelskan liksom är en del av paketet... Så känns det iaf för mig - andra må ha andra förklaringar...

Här kan man ju fundera på om det är en bekvämlighetsgrej oxå. Istället för att anstränga sig fullt ut med översättningsarbete så kan det ligga nära tillhands att tänka "äh, alla kan ju ändå engelska...". Varför man sedan som svensk skriver lovsånger på engelska är ju ngt annat man kan fundera över... För naturligtvis är det BARA för att ens sånger ska få maximal spridning och därmed upphöja Gud så mkt som möjligt. Det finns ingen frestelse ALLS i att få sina sånger spridda... Eller?

Missförstå mej rätt - är inte ute efter att anklaga eller misstänkliggöra människor. Men jag frågar om man bygger en kultur som minimerar såna risker och frestelser eller om man bygger en kultur som lite granna tolererar dem - eller ignorerar dem... Och det gäller alltihop - språket, konsertkänslan, suggestionsrisken...

Varför tangera gränsen? Är det så oundvikligt? Är det "stuket" så eftersträvansvärt att det är värt såna eventuella risker? 
 
Däromkring snurrar också mina sista tankar i detta inlägg...

Det känns som att budskapet som förmedlas är det: Att detta är framtiden. Detta är vägen till seger. Det är SÅ HÄR vi ska göra för att få växande församlingar i Sverige idag. In med lite rökmaskiner, bara, så kommer folket - om vi kan visa att kyrkan kan vara cool! Hipp! Nu!

Självklart VET jag att det inte är så ytligt man resonerar i sammanhang som, som jag kallar det i insändaren, kör "nattklubbsstuket". Men inte allt som funkar på Stureplan funkar i Knäckebröhult! Inte allt man gör på ett håll går ens att genomföra på ett annat... Och jag hör ibland från företrädare därifrån en ton av uppgivenhet och bitterhet - ALLT som har minsta doft av "traditionellt" är passé, föråldrat och fel - man kan va medveten om en del av de risker som jag pekar på, men fnyser liksom åt dem och drar en ramsa om stagnation och allt som minsann är fel med "det gamla" också... Och sen när är bitterhet en bra startpunkt?

Och jag oroar mig för draget av coolhet, det är det bara att vara ärlig med. För när har kyrkan nånsin varit inne och cool? Det har alltid funnits en medvetenhet om att vi inte hör hemma här - att vi är gäster på genomresa, som aldrig helt och fullt KAN höra hemma här eller bli accepterade som häftiga typer - det bör iaf definitivt inte vara ett mål i sig...

Jag är dessutom del av en församling som växer helt OK. Som snittat en ny medlem i veckan i en bit över tre år nu - och 2 av 3 av dem via dop. Som på ca 5 år ökat antalet gudstjänstfirare med 65%. Och det utan att höja volymen eller installera stroboskop. Visst - jämfört med en del andra en blygsam ökning - men hade alla församlingar i Pingströrelsen tagit in en ny medlem i veckan lika länge som vi så hade pingströrelsen varit dubbelt så stor... Så jag tycker inte vi behöver skämmas...
Och jag tycker vi är ett exempel på att det går att vara en växande församling utan att göra sig coolare än man är och utan att vända upponer på ALLT "gammalt" - det går för ganska vanliga sammanhang också - och de små justeringar vi kan ta ära av att ha gjort är dessutom görbara precis var som helst - både i storstad och avkrok - vägen framåt kanske inte MÅSTE vara bara en?
 
 
Ett par stycken har suckat att min insändare ger vatten på kvarnen till dem som på fullt allvar tror att Segertoner är vägen till väckelse och som bromsar förnyelse och att det iom min artikel därför blir en ännu tuffare kamp för dem som vill se förändring i stagnerade sammanhang. Kan vara sanning i det. Ty nog har en del av de inlägg jag läst som gett mig medhåll mellan raderna förespråkat mkt mer av förnyelsemotstånd än vad jag gett uttryck för egentligen.
Men. Att okritiskt springa på i en riktning och haka på trender utan att ställa frågor är heller inte sunt - och eftersom ingen annan offentligt ställer frågorna som mumlas bland många så kändes det ändå värt det...

Att väl motiverade svar som ger styrka åt de som vill förändring och förnyelse inte dykt upp i debatten kan ju faktiskt inte jag rå för...

Kanske kan det dessutom medverka till att en och annan förändringsprocess präglas av mer eftertanke än bitter uppgivenhet, att nån mer tänker först och förändrar se'n - och isf är ju det ngt bra!

Ska sluta nu, tror jag. Tack till dej som orkat läsa hela vägen!

Mångfald är bättre än enfald!
Hellre riskera en aning töntighet än att sälja sig för att vara cool!
Och lovsång där man aktivt ser till att inte flirta med gränserna till suggestion...
 
Kanske är det mina motton?

Skrivit av mig lite till har jag iaf fått göra. ;) 
 
.

Ulricheffekten

För inte så länge se'n var Metallica i krokarna igen o hade konsert.

(För dig som bosatt dig under en sten så pratar vi alltså om ett av de största hårdrocksbanden (snackar i lekmannatermer här, fellow nerds) någonsin, som hållit på i över 30 år och ett av de få band som fortfarande fyller arenor med tusentals nästan löjligt hängivna fans. Nu åter till ämnet....)

...och lika förutsägbart som regn på semestern kommer de, kommentarerna om Lars Ulrichs trumspel.

Ofta handlar de om att han "som vanligt" var otajt eller missade några slag - men typ minst lika ofta handlar de om att han var "ovanligt" tajt eller att han hade en bra kväll osv...

Och, eftersom jag bara sett dem live via inspelning + via datorn när de var med big4 i Sverige, så kan jag inte uttala mig om hur bra killen spelar live egentligen - men det hindrar mig inte från att fundera lite - särskilt som jag ju kommit upp i en ålder då man minsan har perspektiiiiiv på saker å ting.

Ty.
 
Jag minns nämligen en tid som ung hårdrockare då Metallica och Lars Ulrich liksom var de som satte standarden för tung och teknisk musik - de var liksom normen mot vilken alla nya band mättes. När Meshuggahs debut kom minns jag att en av kommentarerna jag hörde (faktiskt redan innan skivan var släppt, tack vara kontakter i Ume) var att "de är till o med mer tekniska än Metallica". Välförtjänt eller inte, men M's musik sågs som svårspelad och rytmiskt avancerad. T.ex. talades det om trumspelet i "One", särskilt om bastrummorna vid 3:20 o framåt, hur tajta de var och hur svårt det var att spela dem så distinkt, utan någon "startsträcka" där de första slagen var lite långsammare och off beat...
 
Lyssna själv om du är intresserad:
 
 
Så vad hände?

Från hyllad som avancerad och astajt till ständig hackkyckling.

Kan det vara så att det kom nya och mer tekniska och avancerade trummisar och band, och att plötsligt var det mot dem man mätte de forna mästarna - t.ex. är det väl ingen tvekan om att Tomas Haake i förut nämnda Meshuggah är en helt absurt teknisk trummis som gör grejer som Ulrich väl bara drömmer mardrömmar om, eller att Mike Portnoy (nedan) antagligen spelar One i sömnen - men gör det egentligen Lars Ulrich sämre?


 
För jag funderar på om det inte är iaf en del av vad som hänt. - Man har fått andra normer att jämföra med, och då framstår Ulrich inte längre som övermänsklig - och då letar man fel istället för att höra det goa stompiga, torra trumspel som han faktiskt fortfarande är ganska kunglig på t.ex. i låtar som Sad But True - youtuba den själv, nu får det va nog med videoklipp i det här inlägget.

Och.

Min lilla teori - eller spaning, som de skulle sagt i "Spanarna" är att det är en generell tendens att göra såhär - slänga ut det gamla och börja hacka på det bara för att det nya är mer avancerat eller "bättre" - och att det gamla inte egentligen behöver försämras särskilt mkt för att vi ÄNDÅ ska tycka att det är dåligt...
 
Och det, mina vänner, kan vi fr.o.m. nu kalla "ulricheffekten".

...sen kvarstår iofs ändå möjligheten att Lasse U faktiskt blivit gammal och lite väl nöjd och därför inte längre lägger lika många timmar i replokalen - men det är i det stora hela bara en bagatell... ;)

Bra film?

Förra helgen såg jag två filmer - en hemma i soffan med frun på lördagen, och en på söndagen, i Bergakungens VIP-salong med några andra "gubbar".
Den ena var precis så bra som jag trott efter att ha hört snack om den och läst boken, den andra hade jag sett fram emot och trott skulle kunna vara årets filmupplevelse, men den lämnade typ inga spår i mitt sinne eller minne alls. :(

Den ena var lågmäld och iaf typ baserad på verkligheten - den andra var bombastisk, storslagen och effektfylld - och baserad på en heeeelt annan verklighet. Och kanske blev kontrasterna så extra stora - och därmed besvikelsen på den senare än större - just för att jag såg två så olika filmer så tätt efter varandra...

Den första, som jag härmed sällar mig till rekommendanterna av är Niceville (The Help):

 
Den andra - vars största fel var att den lixom aldrig engagerade - trots massiv förstörelse av fast egendom och intergalaktiska kriser, var Man Of Steel. - Den nya stålmannenfilmen. Frågade mig när jag först hörde om den vad den skulle kunna tillföra en redan väl berättad story; dessutom återberättad för bara några år se'n...
Sen hörde jag att både Christopher Nolan och Zack Snyder var inblandade - och började dregla... Nolan är ju mest känd för Batman-trilogin, som ju är fantastisk, det går inte att säga annat. Mänskligheten, mörkret, de etiska dilemmana, scenografin, fotot, musiken - alltihop är lysande. Och Snyder gjorde Watchmen - som också är fullkomligt lysande med sina mänskligt bräckliga "superhjältar". Så om några skulle kunna få in lite mänsklighet och skit under naglarna på den ju annars ganska glättige "jag-fixar-allt-för-jag-är-från-en-annan-planet"-killen så var det väl de killarna...
Men icke.
Och man rycktes liksom inte med på allvar ens i de häftigaste scenerna - man brydde sig inte, helt enkelt. Och då spelar megabudget och snygga effekter i princip ingen roll alls. Så. Ska du se denna den senare så råder jag till sänkta förväntningar - vem vet, då kanske den känns riktigt bra...


Just saying...

Det är sånt här som får mig att låta bli att spela trummor offentligt...
 

Fördomar ...eller inte?

Vid det som varit alla barnens, och nu i ett par veckor till är minstans skola har man (äntligen) gjort ngt åt den trånga parkeringen.

...men det tog sin tid.

Det började för typ 1,5 år se'n, med att man höö ner ett gäng träd som sas va ivägen. Se'n kom besked att det var något fel på beslutsgången och att det inte fanns pengar till att faktiskt bygga själva den förstorade parkeringen.

Men nu i vår kom man igång och följande har nu hänt:
* ytterligare lite röjning
* typ en veckas inaktivitet
* Grusläggning och utläggning av stenbumlingar.
* 2-3 veckors inaktivitet.
* Ytterligare en yta blev gruslagd.
* 1-2 veckors inaktivitet
* Asfaltering i omgångar under 3 dagar...
* Inaktivitet i nu typ 3 veckor, men det är visst sagt att det ska målas linjer och P-rutor också...

Man frestas ju att tro att fördomar och skämt om kommunalarbetare som lata och ineffektiva är berättelser ur verkligheten och inte, som jag tänkt, bara fördomar...

För hur svårt kan det vara att göra alltihop på säg, 2 veckor, o va klar, iställlet för att komma och gå i ett par tre månader o liksom aldrig bli klara?!?

Eller finns det nån mer initierad läsare som kan förklara?

Och finns det nån mer än jag som tänker att detta inlägget har goda chanser i tävlingen om mitt tråkigaste inlägg nånsin?

Kluvna känslor

Är det bara jag som blir lite kluven till det i helgen Sverigepasserade Gumballracet?
 
När annars har man chans att på nära håll få beskåda en sån mängd så häftiga vrålåk, liksom...

Samtidigt som de dönar genom landet utan någon som helst respekt för regler eller hastighetsbegränsningar - med nån sorts grundattityd att de är för rika för att behöva bry sig om såna futtigheter.

Det är väl det klassiska dilemmat: Lätt att fördöma, men svårt att påstå att man inte själv skulle kunna hamna i samma attitydike om man ägde ett par hundra miljoner mer än vad man gör...
 
Och om jag satt i en sån här kan jag inte lova att jag skulle hålla hastigheten jag heller, tyvärr...
 

Presdentvalsblindhet

Om några veckor ska en ny - eller samma - "världens mäktigaste man" utses...
 
Det är alltså presidentval i USA - om du nu skulle ha missat det, eller ha en annan defnition av makt.
 
 
Jag har, dumdristigt, gett mig i debatt med några amerikanska Facebookvänner, och inser att alla, precis alla fördomar om hur korttänkta amerikaner kan vara går i uppfyllelse när det kommer till presidentval. Alla.
 
Överlag är de konservativa kristna, dessa mina vänner, och följdaktligen också republikaner och Romneyanhängare. Och det är här en selektiv blindhet kommer in som bara fascinerar mig.
 
Ty:
 
För de här människorna är presidentens tro oerhört viktig. Det är de som är marknaden för böcker som:
     
 
Presidenten ska, bortom allt tvivel, vara kristen! Och Obama är muslim, tror runt 20% av dem - fastän han själv säger att han är kristen, och regelbundet går i kristna gudstjänster, men aldrig i muslimska...
 
Men.
 
Romney är ju för iallsina dar MORMON. Säger att han är det, går till templet på gudstjänst och försvarar sin tro och sin kyrka utan att tveka när intervjuare tar upp den. Och då ska vi komma ihåg att mormonismen har trossatser som:
* Mormons bok är likvärdig med, om inte högre än, Bibeln.
* Man förnekar treenigheten - Fader, Son och Ande är tre helt separata andevarelser.
* Man kan, och bör, döpa sig i döda släktingars ställe för att rädda dem från helvetet.
* Det nya Jerusalem - den himmelska staden - kommer att byggas i Amerika.
* Man måste ha sidenunderkläder i kyrkan, annars blir Gud arg, typ - och man gör stickprovskontroller för att se till att det efterföljs!
* Profetens (kyrkans nutida ledare) uttalanden är sanna och bindande på samma sätt som Bibeln/Mormons bok för varje troende mormon - dvs att Romney som president bara vore världens NÄST mäktigaste man...
* Man förbjuder kaffe pga koffein, men CocaCola är OK om man vill dricka det. (makes sense!)
 
Överlag saker som mina vänner INTE tror på...
 
Och saker som Billy Graham - tidernas mest framgångsrika evangelist - nu bestämt sig för inte spelar någon roll. Ty tidigare fanns mormonerna, med rätta, med på listan över sekter på Billy Graham Association's website, men nu har man tagit bort den för att man "inte vill delta i en teologisk debatt om något som har blivit politiserat under den här (presidentvals-)kampanjen" (Länk till artikeln i Dagen här.)
 
...som om politisering av kandidaternas tro var något nytt för det här valet!
 
Sanningen är att det för dessa människor är viktigare att presidenten är republikan än något annat!
 
Man har fått för sig att sann kristendom är det samma som att vara republikan - att vara mot allmän sjukvård, för starkt försvar, mot abort, för krig i 3:e världen, mot skatter, för fria vapen och mot homoäktenskap... Och eftersom Romney står för allt det där så är han nog nån sorts kristen egentligen - resonerar man.

Personligen tycker jag väl det är trevligt om "världens mäktigaste" delar min tro - men jag tror inte att det är den avgörande faktorn i om man är lämpad för jobbet. Man kan vara ateist och ändå göra en massa bra saker och ha många sunda värderingar. Så personens tro är underordnad för mig när det gäller politiska val. Inte helt oviktigt, men inte heller avgörande. Och om det nu hängde på tron så ginge ju Romney bort direkt...
 
Vad jag tycker är sorgligt är just det här - hur snabbt man kompromissar med det som faktiskt spelar roll - vad det är att vara en kristen och vad som är sann respektive falsk lära - när politiken kommer in i bilden. Sanningen i sig får ta smällen för att vissa sanningar ska få plats i politiken.
 
Det är skamligt, sorgligt och självförnedrande, att omdefiniera kristen tro på grund av politiska preferenser som  Billy Graham nu gjort! ...och pinsamt, löjeväckande och dumt att som mina FB-vänner å ena sidan hävda vikten av kandidatens tro och å andra förneka Romneys tro för att kunna rösta på honom,
 
Tycker jag.
 

Skuldbeläggning

I veckan som gick har en stor s.k. snackis varit den rånade mannen i tunnelbanan.
 
Om du lyckats missa det - klicka här.
 
Och.
 
Utan att på något sätt förringa förövarens fruktansvärt förråade beteende; låt mig ändå bara påpeka ännu en faktor i förloppet, som hittills verkar vara ouppmärksammad:
Killen som blir rånad är full som ett svin! ...eller åtminstone är det en väldigt trolig slutsats eftersom han var på hemväg från en fest och går som han gör på övervakningsfilmen.

Vad vi har här är alltså ännu ett exempel på spritens skadeverkningar, kan man säga. Men rätten att supa sig ner till neanderthalarnivå är ju praktiskt taget lagstadgad i det här landet. Och ve den som påpekar att hade man druckit med måtta så hade saker inte hänt. För inte är det den aspackades fel att den blir nedslagen, våldtagen, omhändertagen, förvirrad, skadad, förfrusen i en snödriva eller rånad?!!

Och det är det ju inte. 
 
Men.
 
När ALLA vet hur lätt sånt händer. Vet hur samhället ser ut. Vet att alkoholen är en faktor nästan jämt.

Varför ska det då anses så kontroversiellt att påpeka det?

Varför har vi då en stark opinion för ökat supande?
            ...eller iaf för lördagsöppet och matbutiksförsäljning - men det är ungefär samma sak...
 
Varför är drogbruk en mänsklig rättighet när det gäller alkohol?
 
Varför legaliserar vi inte marihujana? Skadeverkningar och beroende är enligt vad som sagts mig jämförbara, kanske till och med mildare än alkohol... Inte så att jag tycker vi ska göra det - men på ett sätt är det inkosekvent och ologiskt. Alkohol är också en beroendeframkallande drog som förnedrar och binder människor, så varför tillåta det ena och bekämpa det andra?
 
Eller:
 
Varför inte bekämpa både och?

Pinsamt patetiskt primatbeteende!

En kollega berättade att han för ett antal år sedan varit i Afrika och besökt de s.k. dimhöljda bergens gorillor.



Innan de gav sig av upp mot apornas revir varnades de för att på minsta sätt utgöra något hot. Man skulle vara tyst, inte göra plötsliga rörelser, och, i närheten av flocken, absolut inte stå upp, ty detta skulle flockledaren - "silverryggen" uppfatta som en utmaning.

Men, förstås var det nån som fick panik när de stora aporna kom nära och ställde sig upp och skrek...

Reaktionen hade blivit omedelbar. Flockledaren rusade fram, tryckte ned honom på marken, och satte foten på hans huvud. Sedan stod han så en bra stund, tills han var säker på att ha kväst upprorsmakaren, sen släppte han trycket och gick tillbaka till flocken.
 
Den här berättelsen påminns jag om apropå de igår frisläppta journalisterna Persson/Schibbye...
 
De har utsatts för en despotisk regims pinsamma revirhävdande. Man slänger dem i fängelse med en hård dom, och får dem att sedan be offentligt om ursäkt så att de kan bli benådade. På så sätt rättfärdigar man den i sig patetiska domen och kan slå sig lite för bröstet och sedan återgå till vardagen...
 
När ska alla dessa bananrepubliker inse att de gör sig själva till åtlöje?
Att vi alla genomskådar deras fjantiga spel och bara lockas se ner på dem som ociviliserade, primitiva och helt enkelt lite dumma...
 
 
 
 

Spekulationer - mer lr mindre seriösa

I veckan tros iPhone 5 presenteras - mest för att det börjar bli dags, och för att Apple har kallat sina trogna till väckelsemöte på onsdag med bilden nedan:

...och som du ser kastar datumet en skugga i form av en femma.

Som alltmer trogen Androidanvändare tillåter jag mig följande gissningar, baserat på hur tidigare modeller är funtade:
* Även fortsättningsvis kommer den att vara motsatsen till Burger King - dvs ha den icke uttalade, men likväl tydliga sloganen "Have it our way".
* Troligen kommer kameran vara rejält tillpiffad - med en del klara filter etc med redan från början.
* Skärmen kommer vara större
* Den kommer att ha den patenterade och helt unika formen, helt olik alla andra telefoner, som vi känner så väl - en rektangel med rundade hörn...
* Troligen kommer man fortsätta behöva särskilda appar för funktioner som för oss andra är självklara i grundutförandet - saker som byte av ringsignal, användande av bluetooth - och: nytt för 5:an - att ringa!

Ju mer jag hör om dumheterna AjFånarna utsätter sina ägare för - desto mindre vill jag ha en - men peppar, peppar - jag kanske har en om några år jag med...

Tills vidare bjuder jag inte bara på dessa skarpsinniga profetior, utan även på denna film:


Värdelöst skräp!

På vår lokala MAXI-butik har man behagat skaffa in såna här:
 
 
 
Och det är ju hygieniskt och fint - och förhoppningsvis ser man till vid påfyllning att inget bös från en sorts godis kommer över i ett annat - så blir det allergikervänligt oxå.

Men det suger ju för alla oss som vill kunna ta en av något, som vill kunna plocka dom goaste vingummina (vita, svarta, gröna, röda . i den ordningen), oss som vill färgmatcha och plocka bara blå M'n'M och oss som vill plocka godis i jämna tretal för att underlätta fördelningen av ungarnas lördagsgodis...

Och dessutom erbjuder de bara pappbyttor att ta i - som är såpass stora att den vanliga veckomängden ser pyttig ut - vilket förstås får många att köpa mer - särskilt i kombination med att man inte själv betämmer mängden lika exakt längre. Så trust me - det är definitivt inte bara omsorg om hygienen som drivit fram installationen av dessa monster.

Nä.

Från o med nu handlar vi lördagsgodis annorstädes!!!

Bra tal

Följer, med oväntat stort intresse, en del av debatten inför amerikanska presidentvalet, och vill bara meddela, att oavsett politisk hållning eller eventuella förhoppningar om vinnare i själva valet, så är det här ett bra tal av Clinton!
 

Vill vi veta allt?

Har på sistone (igen) funderat på det där med kunskap...

På om vi vet för mycket nu för tiden.

Har ni tänkt på hur det t.ex. låter inför ett val? Man pratar i media om hur olika uttalanden och händelser kommer att påverka utgången - hur det kommer att få "väljarna" att tänka, och i förlängningen rösta. Och vilka lyssnar? - Väljarna...som förstås påverkas av att höra hur de påverkas. Hur de påverkas av att höra om hur de påverkas vet kanske ingen exakt - men det blir en rundgång - en sorts navelskådning - av det hela!

Och ingen ser en film utan att ha googlat den, kollat IMDB och sett trailern. Man läser på nätet om sina krämpor - och tycker läkaren - när man väl går dit - att det är ngt annat än vad Google säger, så protesterar man... Vill det sig illa så har man dessutom INGEN käll- eler självkritisk förmåga, utan både vad det gäller hälsa och historiska och vetenskapliga fakta så accepterar man de mest befängda konspiratoriska och långsiktiga idéer som fakta.

Vi har vant oss vid att alltid, överallt, veta allt.

Och det finns en sorts hybris i det där. Vi tror liksom att det ska vara så. Tror oss om att ha koll också på det som det inte går att ha koll på. Saker som Guds existens - som inte är en mätbar storhet - behandlas som något som ska bevisas, vetas - både av troende och av ateister. Och saker som evolutionsteorin - som har en del hål, även om den har många bevis också - blir också ett "faktum", något vi "vet".

Och alla tror att de själva vet allt - och slutar lyssna på auktoriteter. Man kan på fullt allvar gå i debatt med de mest pålästa och högutbildade med argument som "...tycker du, ja!". För kunskapshybrisen i kombination med samtidens farsot - individualismen - gör att ingen ju behöver ha ngn auktoritet utanför sig själv och wikipedia...

Det enda vi inte längre vet är hur man säger "jag vet inte"...

Och vi har fått för oss att kunskap alltid är bra.

Men kunskapens träd var "på gott och ont". Det finns baksidor. Det finns frågor vi kanske inte ska söka svaret på, eller någonsin kan få svar på. Jag är till exempel inte säker på om forskare bör ge sig in på livets byggstenar som i stamcellsforskning och genmanipulation - inte omedveten om potentiella fördelar, men skeptisk till om vi verkligen VET vad vi ger oss in på...

Och.

Områden som kräver en viss ödmjukhet. Där vi kan ha en uppfattning, visst - men också acceptera och respektera att andra tycker, tänker, tolkar annorlunda. Där vi måste inse att inte allt går att veta.

...så vitt jag vet, iaf...

Rondellkonst

Rondellhundar har ju funnits snart överallt - men i övrigt tenderar rondeller att vara ganska tråkiga saker - med undantag t.ex. för potatisrondellen i Mjölby m.fl.

Men. Nyss hemkommen från ett besök hos min till Landskrona nyflyttade fader kan jag meddela att där har man gått in för att göra rondellerna till ngt extra. Med skulpturer och planteringar, stensättningar och miniparker så är ingen rondell den andra lik, and I luv it! Kul grej att profilera sin stad med oxå...

Googlade fram ett par bilder:


 
 

Pelle är modigare än Anja.

Ja. Jag tänkte se om jag kan börja blogga igen.

Det har gått ett tag sen sist - och det finns orsaker till att orken tröt, som eventuellt kommer i ett inlägg vad det lider, men tills vidare blir det annat - smått & gott, högt & lågt, nördigt & skumt, politiskt & religiöst. Vi får se!

Till min stora förvåning ser jag att min obefintliga uppdateringstakt till trots, så har jag ändå de flesta dagar 2 eller 3 besökare. Vet inte vilka ni är - men tack för det. Vet inte om ni är hängivna eller tröga, dock. ;)

Nu till dagens egentliga tema:

Anja.
Hennes sommarprogram blev ju en av sommarens stora snackisar. Och jag vill bara påpeka två saker i sammanhanget.

1. Nej. Det var inte modigt att komma ut.
Det må va betydelsefullt för HBTQ-rörelsen osv, men ärligt talat krävs inte så mkt mod för att som redan känd och älskad komma ut i dagens Sverige. Det är snarare så att det är ett ganska säkert sätt att få en massa credd... - Och lovord för sitt mod och sin ärlighet, att man vågar stå för den man verkligen är osv...
Det är annat för Pelle, 22, i Mellerud...
Att komma ut i nån byhåla i skogen - det är modigt - oavsett politiska eller religiösa åskådningar kring homosexualitet så måste man ju erkänna det. Och nånstans önskar jag att det fanns ett sånt perspektiv på Anja, Kajsa & company - att deras "mod" inte blev så uppsnackat, helt enkelt...

2. Det är bara homosexualitet som är "modigt".
Eller hur?! När någon - känd eller inte - kommer ut som gay så talas det om att man äntligen insett vem man egentligen är, och om modet att stå för det, och för den man älskar osv. Och det må va så, eller inte - se ovan... ;)
Men.
Tänk dig följande scenario: Jonas Gardell sommarpratar, och säger: "Jag har efter alla dessa år plötsligt insett att jag INTE är bög - att det bara blev så, och nu har jag träffat en KVINNA som jag vill leva resten av mitt liv med."
...undrar hur mkt credd han skulle få då, och hur mycket det skulle spekuleras om att han gått med i nån fundamentalistisk kristen sekt som hjärntvättat honom medelst förbön... Att gå åt DET hållet är liksom suspekt - medan att gå från hetero till homo är "modigt"
Eller hur?!

Och.
 
Igen.
 
Oavsett religiös eller politisk hållning i frågor om sexualitet -  nog borde man väl kunna hålla med om att det är lite skevt???
 

RSS 2.0