Dels i relation till hur mycket det talas om skyldigheter - det växer upp en generation idag, som har väldigt klart för sig vad de anser sig ha rätt till; vad "samhället" ska ordna, bekosta och tillhandahålla. Men de verkar inte ha lika klart för sig att de själva ÄR det där "samhället" i någon mån...

En del av det hör väl ungdomen till och växer bort med åren. Man drabbas förr eller senare av verkligheten, liksom, så det må vara en trend att hålla ögonen på - iaf för oss som försöker uppfostra ungar, men annars kanske en evig företeelse som har mest med skillnader mellan barn och vuxna att göra. 

Men det hävdas ju att vi idag lever i "det infantila samhället", där ingen vill bli eller vara vuxen fullt ut. 
...och nog ligger det något i det. Och följderna blir en massa trams...

Idag, på expressens sajt, kan man läsa apropå att det tills vidare fortsätts med tvångssterilisering av dem som byter kön att "Barn är en tillgång, och alla människor har rätt till biologiska barn." och KD-politikern ifråga, Maria Hansson Nielson, säger också "Jag måste respektera mina partikamraters åsikter, men jag tänker inte acceptera att alla människor inte har rätt att skaffa barn".




Nu ska vi börja med det mest absurt uppenbart absurda:
BARN ÄR INTE EN RÄTTIGHET!
Barn, om man får dem, är en gåva. Något man får, något man kan försöka få, något man kan längta efter, och anstränga sig för att "få" - men aldrig aldrig något man "skaffar". Det är ett sjukt språkbruk som smugit sig in, att man "skaffar" barn. Men det är inte konstigt, om man betänker hur debatten går - inte minst när det gäller just HBTQ. Minns att ett homopar i en DN(?)-intervju för ett antal år sedan sa: "vi ser ingen anledning att låta biologiska faktorer stå ivägen för vår längtan efter barn" (ungefärligt citat).
Det är ju som att säga att "jag är visserligen född med ett förståndshandikapp, men jag ser ingen anledning att låta det hindra min längtan att bli professor i teoretisk fysik". Ibland MÅSTE vi faktiskt acceptera att vi inte kan göra ALLT - att det finns begränsningar beroende på våra förutsättningar och våra val. Ibland suger det - för att man kanske t.ex. valt något förhastat som straffar sig senare - men tills någon konstruerar en fungerande tidsmaskin så är det något vi har att leva med! Ett homosexuellt par kan inte få biologiska barn och jag kommer inte att bli konsertpianist - det saknas grundläggande förutsättningar i båda fallen.

Ibland undrar jag om den levnadsvisdom som saknas mest idag är förmågan att helt enkelt gilla läget... Att acceptera att man inte alltid kan få och ha både och, både äta kakan och spara den, både könsoperera sig och inte göra det...

För: -och nu går vi tillbaka till citaten och expressenartikeln:
Med all respekt för människors känslor och allvarliga kamp med sin identitet, sånt som leder fram till ett könsbyte. Jag kan inte sätta mig in i den sitsen, utan får bara lov att acceptera hur folk känner det, och även om jag har mina frågetecken så har jag nån sorts hopp om att det har de som utreder inför könsbyten också, så att det sker på ett seriöst och bra sätt.
Men. Jag bara förstår inte grejen - och jag tror inte jag är ensam om det...

- Man vill byta kön, för att man hela sitt liv varit en man instängd i en kvinnas kropp (hela det där queerteoretiska resonemanget kring kön som konstruktion osv är iofs egentligen värt ett eget blogginlägg, ty det säger också en del om vår tid - men vi tar det en annan gång) och man talar om operationen/könsbytet som en befrielse och ett förverkligande. Att äntligen få bli den man är...
...men man kräver rätten att fortsätta vara kvinna i betydelsen att man ska kunna föda barn????

Då är det ju inte man man ville bli - för män kan inte föda barn! Lessen att vara den som krossar illusionerna - men det har faktiskt varit ganska allmänt känt i ganska många år att så är fallet! Googla det om du inte tror mig - och ja, jag vet att det har hänt - men det var ju just en könsopererad det handlade om, så det är irrelevant.

...för mig framstår det bara vilset och förvirrat. Vill man verkligen bli man vill man väl bli det fullt ut, eller? Annars är det något annat man vill bli - och då kanske vi skulle börja kalla det för något annat också... Om den som opererades till kvinna krävde livmodertransplantation för att kunna föda barn så kunde jag förstå det, likaså om den som blivit man ville ha egen spermieproduktion för att kunna befrukta en framtida partners ägg. Men det det nu talas om - att vilja byta kön, men ändå inte - det bara övergår mitt förstånd!

Sorry, men så e de.
Nån kanske kan förklara det så att jag begriper, försöker vara öppen för det - ty begripa kan man göra utan att nödvändigtvis hålla med - men än så länge bara suckar jag åt hur förvirrat allt är.

(när jag förhandsgranskar detta så är det olika storlek på texten - ursäktar mig och skyller på att blogg.se visst inte fixade att jag klistrade in text från expressen...)

En av de tyngre lovsånger jag hört, tror jag... :D

Å en video har han gjort oxå! - De e nästan som om vi va tillbaka på 80-talet!

Tycker det låter bra - hoppas fullängdaren är här snart!

Saknar man förmågan att fungera i samhället - att ta hand om sig själv, sköta hygien, kontakter med myndigheter, visa hänsyn till andra och annat smått och gott - så kan man få hjälp med det, i olika grad, beroende på behovsnivå.

Man kan ha en "god man" till exempel - som sköter ens affärer/ekonomi när man själv saknar den förmågan, eller bara behöver lite stöd.

Tänk om man kunde göra det samma med länder som inte kan ta vara på sig - eller på sina medborgare, eller andras... Länder som låter journalister sitta i 10 år för att dom... för att... eehhh - just det - ingen vet egentligen vad Dawit Isaac sitter inne för - fortfarande! ...och länder där åklagare klipper ihop sina egna filmer för att fälla utländska journalister för terrorism...

Det är ju för pinsamt patetiskt!

...man blir ju tokig på dem! ...men inser samtidigt att dels är det väl i princip omyndigförklaring USA pysslat med gång på gång när de med mer eller mindre tydligt (eller efterlevt) FN-mandat invaderat diverse länder - och ofta har jag ju varit synnerligen tveksam till det. Och dels är frågan om man inte i förlängningen hamnar i en utveckling mot någon form av världsregering - vilket jag av Uppenbarelsebokliga skäl inte heller är särskilt positiv till...

Så.

Det är väl bara att fortsätta muttra...

Och jag tänker fortsätta tycka att 14-åringar kan vara ganska påfrestande även om de lika ofta är riktigt goa oxå...

Under tiden är du välkommen in på min nystartade fotoblogg där ambitionen är att publicera en bild per dag, minst, utifrån givna teman...

Klicka HÄR för att komma dit!

Ses!

...och så tillägger han: What if the Amish had been in charge of Homeland Security after 9-11? ...om man delat alla hjälpfonder med de områden i världen varifrån terroristerna rekryteras istället för att skicka dit bomber, om man delat sin sorg med flygplanskaparnas familjer, om man vänt andra kinden till så gott en nation nu kan göra det...

Hur hade världen sett ut då?

Jämfört med nuet - hade det varit mer eller mindre terrorism? Om man lagt pengarna det kostar med en massiv militär närvaro i Pakistan osv på att bygga bort fattigdom, utanförskap och okunskap. På dialog och möten mellan människor...
Hörde att kostnaden för en enda soldat i AfghaniPakistan istället skulle kunna bygga & driva 25 byskolor i samma område, och då kan man ju fråga sig vilket som i längden mest medverkar till en tryggare värld...

Jag är öppen för att våld i en del sällsynta fall är en nödvändighet, men att tro att det löser problem med våld är så urbota dumt att det finns inte. Det är som att släcka eld med bensin.

Idag har nyheten om Usama Bin Ladins död varit huvudnyhet. Och jag undrar om det leder till ngt gott, eller om det bara låser fast oss i våld-och-terrorism-spiralen ännu längre... Någonstans djupt i mig finns en sorg och en oro över hur hopplöst fel allting är och en längtan efter fredskungens rike...

Jag fick till svar att har man inte brukar hosta och snörvla av halsfluss - alltså var jag antagligen bara förkyld.

Så må va fallet - men vad hindrar att man har flera sjukdomar/virus/bacillusker samtidigt? Det måste välan för i allsin dar gå att va sjuk på flera sätt samtidigt?

Hur förklarar vi annars Alexander Bard?

Bifogar mobilkort på svalget, så kan ni ju bedöma själva...

...tänkte väl det. Ändå är det ju på sätt och vis sant. Pappret, pärmarna, trycksvärtan, bokstäverna i sig är ju inte annorlunda än de i någon annan bok. Budskapet är livsförvandlande, upprättande, frälsande - men själva boken är ju på ett sätt bara en bok.

Få hävdar nog idag en bokstav-för-bokstav-inspiration ens bland oss som ändå i någon form är "bokstavstroende", utan vi är medvetna om de mänskliga sidorna i texten och att den för att förstås rätt idag behöver tolkas - läsas utifrån sin tids kulturella och sociala sammanhang osv. Ändå känns det lite knepigt att säga "Bibeln är bara en bok".

Tänk då på muslimerna. Som faktiskt tror på en bokstav-för-bokstav-inspiration av Koranen. Den är i sig själv helig för dem på ett helt annat sätt än Bibeln för oss kristna. Den är snarare inkarnerad än inspirerad och kan egentligen inte översättas - bara "tolkas" - till andra språk än arabiska.

Så när Terry Jones, den stollen, bränner Koranen, och sedan ställer sig oförstående inför reaktionerna i bl.a. Afghanistan, med flera döda som följd, och säger "vaddå?! Jag har ju bara bränt en bok" - så gör han sig mer än lovligt dum. Eller så är han så inskränkt opåläst korkad att han menar precis vad han säger.

Man kan ju bli så märkligt blind av att ha sanningen, nämligen. Och då menar jag det inte på något vis ironiskt, som "...av att tro sig ha sanningen" eller så... Utan: Vi kristna som har kunskap om vägen till Gud, som har tillgång till Guds Ord och som tror på Honom som säger sig vara SanningEN - vi blir ibland lite blinda för att andra inte tror som vi.

Lite respektlösa. Vi lägger våra normer, vår insikt, vår tro, som mall över andras, och förväntar sig att de ska tänka som vi gör. Som med Koranen och Pastor Terry - att ta med sig vår syn på Bibeln som på ett sätt "bara en bok" in i en debatt om koranbränning är inte bara respektlöst och okunnigt - det är direkt dumt.

Men vi gör så. Säger t.ex. "man ska inte göra si eller så, för det står i Bibeln" - som om det vore ett argument för den som inte tror på Bibeln! Då kanske vi behöver först förklara varför Bibeln är värd att lyssna på öht...

Nånstans måste vi kanske börja om. Möta människor där de är, i de frågor som de redan har, komma till mötes, inte komma uppifrån.

Det handlar inte om att urlaka budskapet eller om att vi ska sluta citera Bibeln - men gång på gång förväntar vi oss respekt och tilltro utan att ha visat något av det själva först, och då är vi kvar på Korsriddarnivå vad gäller respekten för andras liv och tro - och det är inge' bra...

Tycker jag.

Såhär skrev han, i 1 Kor 9:27: "...jag vill inte predika för andra och själv komma till korta."

Sammanhanget är att anstränga sig till sitt yttersta för att nå ut med budskapet om Jesus - att göra allt, vara allt, offra allt.

Och det måste väl vara ett bibelord som varje predikant bryter mot. Nu är det ju inte ett bud eller en befallning på det sättet, utan bara ett uttryck för en föredömlig livshållning. Men ibland känns det som att vi som predikar lägger det som mall eller krav över oss själva - eller som att andra gör det...

Och nu ska jag avslöja en yrkeshemlighet: Predikanter är inte perfekta. De heller...

Klart vi predikar för andra - och, för den delen, oss själva - och ändå kommer till korta! Skulle vi upphöja den principen till lag tror jag inte det skulle bli särskilt mycket predikat alls. Skulle perfektion vara ett krav skulle iaf alla ärliga pastorer, predikanter och präster avgå direkt. Vi vet det här - och kanske att vi brottas mer än många andra med frågorna kring vilka vi är och hur vi lever - just för att vi vet att vi förväntas "inte komma till korta". - Kanske är det därför en annan broder skriver: "Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom" (Jak 3:1) Och det kanske är därför jag har hört mer än en pastor säga att han avrått sina barn från att bli pastorer...

Och när man vet att det är så, då är det skönt att veta att det inte är jag som är budskapet. Det är inte vad jag tycker eller har upplevt som är sanningen. När jag förkunnar står jag på Ordet, och Ordet är sant, Ordet påverkar och Ordet ger liv - gör allt det där jag ändå inte kan göra och är allt det där jag inte kan vara.

Se'n är det ingen ursäkt för nå'n form av slapphet.

Och broder P må ha sagt: "Ta mig till föredöme, allesammans" (Fil 3:17).

Men där är inte jag.

Ja, jag drömde inte om att utplåna mänskligheten, alltså, om nån trodde det - även om vi kanske alla har dagar när det känns ungefär så...

Vad jag drömde var att jag var en av de överlevande efter nån form av epidemi (?) som dödat stora delar av mänskligheten, och jag och några till befann oss på jakt efter någorlunda trygg vistelseort på landsbygden.

Fick mig att tänka på katastroffilmer under morgonen, och hur absurda de är, egentligen.

Jag älskar visserligen katastroffilmer. Det är nåt med alla effekter, de hjältemodiga uppoffringarna och vissheten om att hjältegänget överlever som attraherar, tror jag.

Men visst är det absurt med de överlyckliga sluten?!

Det är ju då det hårda livet börjar, lixom. Visserligen har man överlevt katastrofen, men nu ska man fixa en helt ny verklighet där allt är sabbat. Utan infrastrukturer, fungerande myndigheter och sjukvård, t.ex. - Och det i en värld där det rimligen borde ligga döda människor i högar med allt vad det innebär av smittorisker osv...

Skönt då att veta att när jorden går under på riktigt en dag, då väntar en ny verklighet för den som tror - där det faktiskt finns fog för överlycklighet!

I nyponsoppa - halvgenomfuktat sega och blöta,

eller bara som dom är - knapriga och söta.

En handfull åker snabbt in och ner

gärna med mjölk till - då smakar det mer.

Ersätter godis och chips

Påsen tog slut i ett vips...

Gjorde f.ö. chokladbiskvier med såna här som bottnar till min fru på

vår bröllopsdag för 1,5 år sedan - pilligt!

Musikaliskt är det singer/songwriter - pop med lite countrydoft. Textmässigt är det kanske det mest utmanande sedan Keith Green tog flyget till himlen...

poverty is so hard to see
when it’s only on your tv and twenty miles across town
where we’re all living so good
that we moved out of Jesus’ neighborhood
where he’s hungry and not feeling so good
from going through our trash
he says, more than just your cash and coin
i want your time, i want your voice
i want the things you just can’t give me

Och ur The Church

- hela texten, faktiskt. Den här gör mig tårögd av någon anledning - antagligen min församlingsromantiska sida som sticker fram...

I have come with one purpose
to capture for myself a bride
by my life she is lovely
by my death she’s justified

i have always been her husband
though many lovers she has known
so with water i will wash her
and by my word alone

so when you hear the sound of the water
you will know you’re not alone

(chorus)
‘cause i haven’t come for only you
but for my people to pursue
you cannot care for me with no regard for her
if you love me you will love the church

i have long pursued her
as a harlot and a whore
but she will feast upon me
she will drink and thirst no more

so when you taste my flesh and my blood
you will know you’re not alone

(chorus)

there is none that can replace her
though there are many who will try
and though some may be her bridesmaids
they can never be my bride

(chorus)

Derek finns på Spotify iaf, och några låtar på Youtube oxå.